Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En riktig fakkbok

/
  • Neftali Milfuegos debuterar med roman om att vara kluven mellan två länder.

Fakk det här, tänker jag efter att ha läst första kapitlet i pseudonymen Neftali Milfuegos debutroman. Neftali Milfuegos skriver med mycket fakk.

Annons

Så här låter det på första sidan: ”Jag hatar flaggor. Jag hatar nationen, fakk Sverige, fakk staten, fakk alla banker, jag vill bränna upp kontanter, fakk de världsomspännande företagen, fakk politiker, fakk snuten, fakk patriarkatet, fakk rättvisan och lagen”. Initialt är det som att läsa en dålig Nöjesguiden-krönika med identitetspolitiska markörer och vänsterpolitiska slagord utan djup i analysen, men när man kommer närmare berättarjaget, och ser skörheten under den påfrestande tuffa ytan, finns ändå ett hjärta som driver läsningen vidare.

I en febrig medvetandeström skriver Neftali Milfuegos om hur han söker sina rötter i Chile. Han är där för att studera, men den mesta tiden verkar gå åt till att ligga, droga och driva på gatorna och spana in subversiva budskap klottrade på väggarna.

Neftali Milfuegos berättelse är intressant eftersom den är en del av en större historia. Politiska flyktingar från Sydamerikas diktaturer som kom till Sverige och fick barn som är kluvna mellan två identiteter: ”I Sverige är jag blatte. I Chile är jag svensk. Och även fast jag började tänka på spanska så kunde jag inte blunda för hur svensk jag kände mej.”

Neftali Milfuegos har två hem i världen, samtidigt har han inget hem.

Berättandet har en nonchalans, en fakk-det-här-attityd, och man tvingas att söka djupt i sin välvilja för att ta berättarjaget till sitt hjärta. Vilket inte är ovanligt för unga manliga romankaraktärer i så kallade generationsromaner. Jag pendlar mellan att gilla och tröttna på hur han stilistiskt drar samman ord – ”sättej, trodderom, pallante, hajante” – men onekligen ger det sväng i den bitvis väl platta gestaltningen.

De politiska betraktelserna är lätta att sympatisera med, om än inte alla, men Neftali Milfuegos bottnar inte i sina analyser och de mer agitatoriska delarna av ”Tankar mellan hjärtslag” får mig faktiskt att tänka på Russel Brand i hans nya roll som populistfrälsare.

Neftali Milfuegos skriver utan tvekan med energi, som vore han kopplad till ett batteri. Och erfarenheterna han skriver om förtjänar att få en röst i offentligheten. Upplevelserna av rotlöshet, av att inte höra hemma, av hur svårforcerad den svenska kulturen kan vara. Men jag tänker att det måste finnas någon som med större konstnärlig mognad kan skriva den berättelsen.

Mer läsning

Annons