Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En roman där kvinnliga livsöden skriker om att få ta plats

Historien om tre generationers kvinnor i Italien och deras öde är målat med så färgstarka drag att man bara måste älska dem, skriver vår recensent Filippa Pierrou efter att ha läst Lina Wolffs nya roman.

Annons

Författaren Lina Wolff är aktuell med romanen

Polyglott betyder "en som behärskar många språk", för den som inte redan är insatt. Och det handlar en hel del om språk i Lina Wolffs senaste roman.

Den svenska texten går ibland i dialog med spanska eller italienska, och det är inte alltid de raderna översätts. “De polyglotta älskarna” handlar också om litteratur, ett flertal verkliga författare både omnämns och citeras, vilket gör att romanen förankrar sig i ett litterärt universum.

Vi får följa tre olika människor vars öden så småningom vävs ihop. Ellinor, som bor i Skåne och är en mästare på att slåss. Hon skapar en profil på en dejtingsajt och möter där kulturjournalisten Calisto, som hon inleder en destruktiv relation med. Max Lamas, som hänsynslöst använder omvärlden för att skriva sina historier, vilket får ödesdigra konsekvenser. Och Lucrezia, som bor i ett palats i Italien, hennes labila mamma Claudia och mormor Matilde, “den sista verkliga markisinnan i Italien”, en kvarleva av en svunnen tid.

Berättelserna rör sig runt samma kärna, där språket och litteraturens möjlighet att kommunicera i bästa fall leder till förståelse.

Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen “Många människor dör som du”. Och första romanen, “Bret Easton Ellis och de andra hundarna”, som kom ut 2012, belönades med Tidningen VI:s litteraturpris och nominerades till Sveriges radios romanpris.

Wolff har varit bosatt både i Spanien och Italien under längre tid vilket ger avtryck i romanen.

“Mitt namn är Lucretzia Latini Orsi och jag är dotterdotter till den skandalomsusade markisinnan Matilde Latini som dog av brustet hjärta sommaren 2012. Därmed berövades min familj sin själ.”

Så börjar det tredje avsnittet i romanen och här börjar egentligen romanen, enligt mig. Historien om de tre generationernas kvinnor i Italien och deras öde är målat med så färgstarka drag att man bara måste älska dem. Berättelsen sveper över decennier och gör nedslag i specifika scener som är mästerligt gestaltade. I den här delen av romanen finns en berättarglädje som smittar av sig.

Problemet med romanen ligger i de två första delarna som har en helt annan ton och en ihålighet som inte överensstämmer med den sista. De bygger visserligen upp konstruktionen som tar oss till Italien men konstruktionen i sig blir alltför synlig och känns inte alls nödvändig.

Kanske är det tänkt att romanen genom sina olika berättelser ska visa på kontraster men det är bara det att det inte är lika intressant som Italienberättelsen. De tre kvinnorna i Italien och deras livsöden skriker om att få ta plats, att få breda ut sig till sin fulla potential.

Wolffs roman är sammanfattningsvis en blandning av ett väl uttänkt scenario som överskuggas av en historia som kunde utgjort en hel roman i sig.

Ny bok

Lina Wolff: "De polyglotta älskarna" (Bonniers)

Mer läsning

Annons