Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En sista deadline

/
  • PRESSNOSTALGI. Tom Rachmans ”De imperfekta” berättar om en engelskspråkig dagstidning i Rom och dess uppgång och fall.

En tung luktmatta av trycksvärta hänger över Tom Rachmans ”De imperfekta”, ett deadlineknatter från skrivmaskiner och tryckpressens hjärtslag som dunkar.

Annons

I en hybrid av novellsamling och roman följer han en engelskspråkig Rom-baserad dagstidnings uppgång och fall, där varje kapitel/novell lyfter fram en av tidningens medarbetare på jobbet och i privatlivet, med kortare textlänkar i kursivt som summariskt rekapitulerar tidningens 50-åriga historia som går mot sitt slut.

Boken är en dödsruna maskerad som en kärleksförklaring eller vice versa; tidningen är nere på sina sista 10 000 exemplar, undergångens mörka horisont är ständigt närvarande – vi bevittnar den sista milen på en underbar resa.

Tom Rachman är själv tidningsman, med förflutet på International Herald Tribune, och han har en röntgenblick för yrkeskategorins stereotyper.

Den färska stringern Winston Cheung i Kairo, som får konkurrens av en odräglig reporterskojare som gör hans liv till ett helvete; den ensamma redigeraren Ruby, omsprungen i karriären, som stryker sig mot främlingar för kroppskontakt; dödsruneskribenten Arthur Gopal, som gör så lite arbete som möjligt, vars dotters död gör honom till en karriärklättrande arbetsmyra; redaktionschefen Kathleen, som med bortsmältande resurser dagligen försöker lämna ett nytt nummer med värdigheten intakt …

Alla läsare av boken väljer ut sina egna favoriter. Min är den första bekantskapen, den åldrade Paris-korrespondenten Lloyd Burko, som i desperat jakt letar en story för att kunna sälja in och temporärt elchocka igång en privatekonomi drabbad av konstanta hjärtattacker. Frånsett hans eget kapitel återkommer hans namn flera gånger i andra sammanhang, små sorgliga glimtar av en karriär från ung och lovande till stjärna och, slutligen, oönskad has been.

Tom Rachman sätter förstoringsglaset över sina pressfigurer någonstans i gränslandet mellan tidning och privatliv, inte sällan genom att kontrastera hur erfarenheter från yrket totalt ignoreras i privatlivet, som när uppstyrda ekonomireportern Hardy Benjamin drar på sig en parasitpojkvän.

Vid beskådan av den hyllningsvåg som ”De imperfekta” har färdats över världen på, är det lätt att skeptiskt se det som en gruppkram tidningsfolk emellan, med liten vikt utanför redaktionerna. Att jag varje dag sitter på en redaktion, och dessutom är gravt medieromantiserande, gör att jag uppskattar Rachmans text mer, men även utan denna aspekt går det inte att förneka att ”De imperfekta” är en underbar bok.

Utan att se tidningsvärlden och dess befolkning med alltför rosenskimrande blick, skriver författaren fram en bitterljuv bubbla, där människornas tillkortakommanden tecknas i ett nyktert ljus men där det också alltid finns sympati och värme för dem. Utrotningshotade djur behöver inte vara gulliga krambjörnar för att få ett försonande skimmer över sig – att de är de sista i sitt slag gör även huggtänder och blodtörst lite rörande.n

ny bok

Tom Rachman

”De imperfekta”

Övers . Niclas Hval

(Weyler förlag)

Mer läsning

Annons