Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tår faller, igen

”Barnen från Frostmofjället” var min barndoms stora gråtfilm. När de sju föräldralösa tog upp psalmen ”Morgon mellan fjällen” mitt ute i den kalla och snöiga vinterskogen, då blödde mitt hjärta för dem och tårarna rann. Det var ju så sorgligt och barnen var så goda och världen så grym.

Annons

Vi var många små barn som älskade den här filmen om syskonen som vandrar långa vägar för att undkomma fattighus och fattigdom och som alla till slut (förstås) hittar goda människor som vill ta hand om dem. Själv såg jag den på femtiotalet och läste boken med stor iver. Både boken och filmen bjöd på sentiment i stora doser.

Plötsligt i höst har Rolf Husbergs gamla film från 1945 dykt upp på dvd. Den ingår i de svenska klassikerna, det förstår jag. Men vad rymmer den för berättelse?

Jag ser om den. Minnet av den första upplevelsen blir genast levande i mig och en tår faller, igen.

Men jag upptäcker samtidigt en förskräckligt ålderdomlig, fördomsfull och starkt moraliserande berättelse. Gud är god mot dem som ber sina böner och håller sig rena och har det prydligt omkring sig. De sju barnen stretar i nöd över fjället, de fryser och hungrar, men de är hela tiden idel präktighet.

De är inte riktigt trovärdiga.

Den värld som de sju barnen från Frostmofjället rör sig genom är också den befolkad huvudsakligen av goda människor. Ondskan personifieras huvudsakligen av kommungubbar som vill sprida barnen till olika familjer i trakten där dessa förväntas göra rätt för sig. Eller vill man sätta i fattighus.

Mot dessa fjällbygdernas makthavare står enskilda människor, ofta välmående figurer (storbönder, jägmästare) som råkar ha allt i denna världen utom barn. Vilken tur att just de här präktiga och rara barnen råkar passera och falla de välmående på läppen!

Till och med den tvära gamlingen i sin ensamma stuga visar sig vara go som gull. När han får se dem be tillsammans blir han rörd, och när den äldste pojken Ante har talat allvarligt mot spriten ställer gubben undan sin flaska...

Fjällvärlden rymmer även andra faror än människor. Kyla och varg förstås, den hörs yla lite hotfullt då och då.

De goda människorna i fjällvärlden lever i en traditionell och patriarkal värld. Mannen i huset bestämmer – och tilltalas oftast med ett ”far”. Om ”mor” är ung och vacker kan hon förleda honom att ställa upp på hennes förslag (till exempel att ta sig an ett barn ur den här flocken). Mor lagar mat och sköter hushållet, medan far är ute på markerna eller har något annat livsviktigt för sig. Likadant är det fö övrigt i barnaskaran från Frostmofjället: de käcka flickorna sköter de små, lagar mat, städar, medan Ante står för böneutropen och småpojkarna leker.

En starkt idealiserad bild av livet i fjällbyarna växer fram. Omöjlig att tro på i dessa dagar – men någonting förföriskt finns i berättelsens starka trosvisshet.

Mer läsning

Annons