Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En teaterdirektör som aldrig svek

/
  • Ledande teatermän – Rolf Lassgård, Peter Oskarson och Kurt Nylander.
  • Kurt Nylander 1987, i praktiken teaterchef redan då.    Foto: Lennart Pettersson

Annons

Alldeles för ofta förleds vi att tro att teater består av den färdiga föreställningen. Baksidan, grunden, byggnadsställningarna är för det mesta dolda för publiken.

Kurt Nylander var sällsynt skicklig på att skapa de förutsättningar som varje lyckad konstnärlig process kräver: Ekonomi. Organisation. Arbetspsykologi. Samhörighet.

Inte minst kunde han garantera den stabilitet och trygghet som varje improvisation och experiment behöver för att lyckas.

Kurt Nylander var den sorts teaterdirektör som gjorde skillnad. Han arbetade sömlöst med den konstnärliga ledningen och såg till att varje konstnärligt beslut fick sin ekonomiska och organisatoriska konsekvens. När han stod säker i sin egen bedömning var han beredd att ta risker, ibland avsevärda, för att vara med och förlösa konstnärliga resultat.

Jag lärde känna Kurt när han kom till Gävle för att bygga upp Folkteatern i början av 1980-talet.

I dag har de flesta av oss glömt, eller förträngt, det massiva motstånd som teatern mötte när den etablerades. På den tiden arbetade jag som kulturredaktör på Arbetarbladet och följde de dramatiska turerna så att säga från pressplats. Kurt blev snabbt den diskrete brobyggaren, som skapade förtroende och acceptans i politik och media.

Några år senare arbetade vi tillsammans på teatern, framför allt i det gigantiska projektet Den Stora Vreden. En av Sveriges minsta länsteatrar lyfte sig själv i håret i sin ambition att skapa en teaterkonst byggd på musik och dans och rytmer. Det var en turbulent tid där traditioner från Japan, Kina, Indien mötte danser, rytmer, musik från Gästrikland och Hälsingland. Att administrera detta kaos var sannolikt en utmaning större än vad någon av oss ville erkänna. Kurt stod i mitten, lyhört lyssnande efter möjligheterna och de rätta ögonblicken, slagfärdig och respekterad i interna diskussioner.

Strax därefter klev både han och jag in i teateräventyret Helsingegården i Järvsö. Under 14 år drev vi, en handfull nära vänner och arbetskamrater, en verksamhet med teaterproduktion, utbildning och forskning, i den forna lanthushållsskolan. Parallellt byggde vi upp Hälsinglands Träteater på Stenegård. Det var en emellanåt utmanande tid, med påfrestande korta ekonomiska perspektiv. Den förutsatte en kompromisslös, i realiteten gränslös, tillit till varandra.

När Kurt var åter på Folkteatern i Gävle igen skapade han snabbt en ny stabilitet där och ställde än en gång det konstnärliga uppdraget i centrum.

Teatervärldens villkor har kontinuerligt förändrats sedan det tidiga 1980-talet. I dag är det mera av projekt och samarbeten, och av varje institutionschef krävs en förmåga att navigera i en föränderlig kulturpolitik med allt fler intressenter. Men Kurt behöll sin förmåga att samla rätt sorts människor i rätt sorts läge. Det är nog symptomatiskt att det sista han gjorde var att ge förutsättningar åt det stora Faustprojektet som just nu strålar ut från Folkteatern, in i en mängd olika sammanhang i länet.

Många av Sveriges främsta teaterpersonligheter har arbetat på Folkteatern genom åren. De har kommit och gått, och varit del av ett osynligt nätverk. Där, i centrum, har Kurt Nylander funnits, som en garant för kvalitet och kontinuitet.

Den som ansvarar för en länsteater måste kunna förvalta offentliga medel på allra bästa vis. Det gäller också att i alla lägen kunna förvalta de politiska företrädarnas, och ytterst medborgarnas, förtroende.

Kurt svek aldrig någonsin det förtroendet.

Mer läsning

Annons