Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Tosca som brinner

/

Annons

Tortyr, mord, passion och svek. Giocomo Puccinis opera Tosca bjuder på det mesta av känslor och dramatik. Så blev också premiären av Gävle Musikdramatiska Teaters uppsättning i Staffanskyrkan på lördagskvällen en både vacker och laddad upplevelse.

Handlingen i Tosca utspelar sig egentligen i Rom år 1800 mot bakgrund av striderna mellan monarkister och republikaner som inspirerats av Napoleon.

En av upprorsmännen, Angelotti, flyr från militärens fängelse och söker upp sin vän kyrkomålaren Cavaradossi som gömmer honom. Den brutale polischefen Scarpia griper Cavaradossi och torterar honom för att få hans älskade, sångerskan Tosca, att avslöja gömstället. Samtidigt vill Scarpia ha Tosca för sig själv. Sex mot att släppa målaren är erbjudandet. Bäddat för känslostormar och ond bråd död alltså.

Här har man flyttat handlingen till sent 60-tal eller 70-talet eller så. Geografiskt någonstans bakom järnridån. Det funkar väl sådär. Man slipper ju ordna 1800-talskläder till alla och det lyfter fram att fängslanden, politiskt förtryck och tortyr finns nu som då. Aktualiteten förstärks. Samtidigt blir det lite spretigt och vagt med kläder som tycks plockade lite på måfå. Vissa saker blir också obegripliga. Som när Cavaradossi jublar efter budskapet om Napoleons seger vid Marengo. Vad handlar nu hans segersång om? Knappast Bonapartes triumf.

Detta är ändå lite av en randanmärkning. Man vinner också en hel del med sitt upplägg. Vi får en mer avskalad uppsättning, inget kostymdrama. Inga stora scenbyggen, inget effektsökeri. Det blir som ett kammarspel där känslorna hamnar rakt i knät på publiken. En närhet där vi kan se varje känsla i solisternas minspel och inte bara höra i deras röster.

Musiken går rakt in och griper tag som så ofta med Puccini. I Tosca finns ju också några av operarepertoarens mest populära arior. Man har här valt att sjunga operan på svenska vilket känns lite ovant att höra. Lite av det skimmer som lyser kring den italienska texten försvinner men man vinner ju i begriplighet när man inte har en textmaskin som översätter för publiken. Glenn Kjellberg som Mario Cavaradossi ger oss tidigt en fin version av Recondita armonia. Ändå tar det till slutet av första akten innan det brinner till ordentligt med Scarpias Te Deum då kören kommer in bakom. Mattias Olsson som Scarpia känns lite för snäll i början, nästan gemytlig. Men här ser man bockhornen växa fram. Ondskan bakom leendet. Rösten är kraftfull och lyfter fram de slemma planer han bär på.

Anna Hanning som Floria Tosca är strålande inte bara röstmässigt utan också i sitt sätt att kliva in i rollen. Opera handlar inte bara om att sjunga utan också om att gestalta. Hennes Vissi d’arte, vissi d’amore (Allt är skönhet, allting är kärlek) en av kvällens höjdpunkter. Så vackert och gripande att till och med statyerna i kyrkan tycktes darra till lite.

Glenn Kjellberg visar också sin kapacitet i E luccevan le stelle (som ofta på svenska kallas Sången till livet) mot slutet som är lite ändrat mot i originalet.

Orkestern under ledning av Miguel Ramos är liten men det funkar utmärkt och förstärker just intimiteten i uppsättningen.

Mer läsning

Annons