Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En triggande tidskapsel

/

Annons

Smala Sussie? Vad gör hon här?

Det finns två sätt att hamna i ”Tusen svenska klassiker” – höstens jättestörsta listbok.

Antingen som en formidabel succé på sin tid. Eller som udda och kultig.

Men Smala Sussie, klassiker?

Och därmed har jag väl grovt gått på det mest retsamma uppsåtet bakom nya boken ”Tusen svenska klassiker” – att få folk att reagera.

Man bläddrar. Nickar. Skakar på huvudet. Nickar. Ilsknar till.

”Tusen svenska klassiker” är en tidskapsel paketerad med böcker, musik, film och tv-program från 1956 och fram till i dag.

För varje år har ett antal representanter ur varje kategori valts ut.

”Hemsöborna” 1966. John Holm: ”Sordin” 1972. Ratata 1982. Kerstin Ekman: ”Händelser vid vatten” 1993. ”Jalla! Jalla!” 2000. För att nämna några promille.

Inte alla är klassiker i den meningen att de förväntas få evigt liv.

Avsikten med urvalet har varit sånt som varit eller blivit typiskt för sin tid. 1970-talet är till exempel både Nationalteatern och Thorleifs.

1956 som avstamp för klassikersamlandet förklaras av att reguljära svenska tv-sändningar startade och vi fick en gemensam svensk (populär)kultur.

Samtidigt hade Elvis sitt genombrott ute i världen.

Samtidigt skapade IBM embryot till din pc.

Den moderna tiden är alltså exakt 53 år!

Jämngammal med exempelvis Björn Borg som för övrigt själv med ovanstående definition lyckats bli en klassiker vid till och med två tillfällen, både som tennisspelare och kalsongnamn.

Som det förstnämnda definierar han en stolthet över det svenska folkhemmet som fostrade världsstjärnor vid en solig garagevägg. Som pionjär på framtidens varumärkesmarknad definierar han 1980-talets ekonomiska glada dagar.

Men i boken handlar det alltså om saker som kan samlas i hyllor (även gamla tv-serier återutges ju på dvd).

Skivorna, böckerna och filmerna finns kvar och kan återupptäckas. ”Tusen svenska klassiker” vill tipsa också.

Tack, jag hoppas verkligen att det går att få tag på ”Kulstötaren” – en tv-film som Forsbackasonen Lars Forsberg gjorde med Allan Edwall, som företräder året 1974.

Di Leva-favoriten ”Vem ska jag tro på?” tillhör de utvalda från 1987.

Tomas Ledin har lyckats komma med hela tre gånger med olika låtar.

1959 är Gävletjejen Rock-Olgas ”Danny Boy” lika given som Hjalmar Gullbergs sista diktsamling.

Hur knepigt författarna haft det förstår man kanske av den komprimerade sammanställningen för ett år som vi har nära relation till. 2008 är kort och gott: Lars Noréns dagbok, Markus Krunegårds ”Markusevangeliet”, Håkan Hellströms ”För sent för edelweiss”, Kleerup, Frida Hyvönen, ”De ofrivilliga” (med förra Folkteaternskådisen Cecilia Milocco) och ”Klass 9 A”.

Nostalgi är som fotbad, kallt och fullt av mystiska partiklar efter ett tag. Stämningen i boken sätts tyvärr med lite väl många musikaliska sommarhits. Alternativt kompliceras av underliga personliga uddamarkeringar.

Samtidigt har det säkert varit som svårast att få styrsel på musiken och filmen. När det gäller tv-program och böcker är valen mer förutsägbara. Åtskilliga Augustpriskandidater radas upp.

Men man sveps obönhörligt med av tidsresan i ”Tusen svenska klassiker”. Boken har dessutom ytterst välskrivna och knorriga texter om varje titel.

Och energi får man ju onekligen. Smala Sussie, va i h...

Att ”Noll tolerans” finns med är ändå begripligt. Som exempel på den första svenska actionfilmen med muskler.

Ulf Malmros harviga komedi ”Smala Sussie” däremot var ingen succé. Och inte missförstått genialisk heller. Återstår bara två förklaringar: olycksfall i arbetet eller landsbygdsalibi.

Mer läsning

Annons