Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett hjärtebarn

/
  • Aktuell Gävlefilmare. Khazar Fatemi debuterar med den mycket personliga Afghanistan-dokumentären ”Where my heart beats”.

Varifrån kommer du? Det är den vanligaste frågan jag får. Det är inget fel på frågan. Men mitt svar känns aldrig rätt, säger 27-åriga Khazar Fatemi.

Annons

Hon och hennes föräldrar flydde från ett land i krig – till Gävle och trygghet. Afghanistan var ett barndomsminne.

Som vuxen och tv-journalist återvänder Khazar Fatemi för att göra en dokumentärfilm. Den blir djupt personlig. Khazar gråter, hennes mor gråter.

Vi ser dem, darrande, nervösa, framför dörren till familjens gamla lägenhet.

Vi ser grannarna som stannade kvar och brände alla sina böcker när talibanerna kom. Gatan där missilerna regnade. Skadan i trädet efter en bilbomb. Skolgården. Klassrummet där nyfikna sjuåringar delar med sig av sina kakor till en främmande svensk kvinna och hennes filmfotograf. Khazar skriver sitt namn bland klottret på skolbänken.

Hon frågar alla hon möter om en flicka på ett fotografi. ”Känner du igen henne? Hon heter Mari. Vi var bästisar för 20 år sedan”.

Khazar Fatemis film kommer från hjärtat och hennes hjärta slår för människorna i Afghanistan. Hon är en av dem och ändå inte. En privilegierad, utbildad, sekulariserad västerlänning som återser sitt härjade barndomskvarter, fasadernas betong prickig av vapenattacker. Men vallmon blommar som förr i den grässlänt där hon lekt.

”Where my heart beats” skildrar Khazar Fatemis känslomässiga möte med minnen men framför allt med dagens verklighet. Män på gatan vill att hon ska vittna för världen om den korrupta regimen. En kvinna säger att hon vaknade upp med blodet rinnande i ansiktet, båda armarna brutna och sin döda son över sig. En bild från en sjukhussäng visar ett undernärt barn med stram hud över bräckliga skelettarmar och överdimensionerat huvud.

I en by får även handikappade lära sig läsa. Flickor vågar drömma om yrkesutbildning. Det har blivit lite bättre i Afghanistan, säger somliga. Det har blivit sämre, säger andra.

Filmarna från Sverige byter av säkerhetsskäl bil varje dag. Chauffören aktar sig för att köra i närheten av amerikanska militärfordon som kan vara mål för självmordsbombare. En dag hålls teamet fängslat för att ha filmat på fel ställe.

Khazars mamma Pari hemma i Strömsbro ogillar från början sin dotters filmprojekt. Varför?, säger hon. Pari Fatemi var iransk regimkritiker som tvingades fly först till Afghanistan, sedan Sverige. Hon har lämnat kriget bakom sig. Men under inspelningen bestämmer sig Pari för att flyga efter till Kabul.

Utomhus är det som om även dessa två besökare från en annan värld ibland omedvetet hukar under slöjorna och skyndar, de kramar varandras händer.

På tv har jag sett andra filmare försöka skildra ett Afghanistan bakom terrorrubrikerna. Vad är skillnaden? Genom Khazar Fatemis ögon upplever man det hårda mjukare och närmare.

”Where my heart beats” angår både som reportage och som berättelse om ett personligt sökande. Formen hon valt fungerar även om jag värjer mig mot mängden textskyltar. Uppriktigheten i berättarrösten förlåter dess skolaktighet. Allt är så innerligt!

Filmen hade kunnat drivas bättre fram av ännu mer effektiv klippning (när Khazar landar i Afghanistan saktar tiden in, hennes sinnesrörelse återspeglas i tempot). Den hade kunnat vara mer informativ (här görs inga intervjuer med officiella personer). Men då hade vi inte hört människors hjärtan slå lika starkt.

I går premiärvisades Khazar Fatemis hjärtebarn för en fullsatt salong på biografen Scandia i Stockholm. Det kan inte dröja länge förrän vi får se den på tv.n

Mer läsning

Annons