Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett möte med den största arabiskspråkiga poeten i världen

/

En världspoet avlägger en kort visit i Älvkarleby. Och Arbetarbladet Kulturs Stefan Westrin får några minuter med Stig Dagermanpristagaren, och ständige nobelpriskandidaten, Adonis.

Annons

”Vilken är den mest berömda person du har intervjuat?” En fråga man får då och då när man kallpratar med något nytt ansikte och har avslöjat att man jobbar som journalist. Jag brukar under sådana tillfällen få en väldigt märklig sorts blackout som går ut på att jag inte för mitt liv kan komma på någon annan människa än Drömhus-Therese, som heter så därför att hon under 90-talet frontade den av Dr Alban hopkomna housepopgruppen Drömhus. Det är ett svar som sällan imponerar på folk. Faktum är att till och med jag har svårt att komma ihåg vad hon heter i efternamn.

När jag sitter i bilen på väg mot Älvkarleby slår det mig att Adonis snart kommer att vara den mest berömda person jag någonsin träffat. Han är den avgjort största arabiskspråkiga poeten i världen, vilket säger en del eftersom 1) det är ett världsspråk som talas av 340 miljoner människor och 2) det är ett språkområde i vilket poesin har en ställning som den bara skulle kunna drömma om i till exempel Sverige. Lågoddsare som nästa vinnare av nobelpris i litteratur, samtliga år.

Han sitter i en skinnsoffa på turisthotellet. Elegant klädd, som det anstår en kosmopolitisk arabisk intellektuell som bor i Paris; kavajen prydd med en liten viol. Kom hit för en timme sen. Här för att han fått Stig Dagerman-priset, men innan den högtidliga ceremonin ska han prata en liten stund med tv och en liten stund med mig. Det är tydligt att han vill prata om frihet.

Han berättar att han först blev förvånad när han förstod att han fått priset, men att han sedan gradvis blivit uppmärksam på att de som delar ut priset är genuint intresserade av frågor om frihet.

”I västvärlden pratar man om frihet på en politisk-ekonomisk nivå, men det finns djupare betydelser av begreppet”, säger Adonis.

”Jag förstår att de som bestämmer över det här priset, utifrån mina verk, förstått att de problem i arabvärlden som har att göra med frihet går djupare än den lite ytliga idé som politiken i allmänhet brukar ha.”

Han säger att han har läst Stig Dagerman i fransk översättning, och att det också är detta som gjort starkast intryck på honom hos Dagerman: ”hans passion för - närmast besatthet av - frihet”.

Intervjusituationen är småbökig. Jag får en kort stund för frågor medan tv riggar upp sina saker. Mitt under vårt samtal råkar de tappa en kamera på en japan som sitter där. Adonis pratar varken svenska eller engelska, jag pratar varken arabiska eller franska, men med hjälp av Adonis dotter, hans svenska förläggare och Stig Dagerman-sällskapets representanter förstår vi varandra. Däremot tar tolkandet fram och tillbaka lite tid, så de tio minuter jag får med honom bör kanske egentligen räknas som fem.

Adonis poesi är utpräglat modernistisk, och, på samma sätt som andra poetiska modernister som till exempel T.S. Eliot och Ezra Pound, rör den sig obehindrat strömmarna av tidigare traditioner, tidigare civilisationer. I vår västerländska moderna tanketradition har nuet fått en särställning som gör att den framstår som det enda som egentligen är värt att ägna tankemöda åt. Historien är bara en kuriös kuliss, ett elände vi övervunnit genom en utveckling som verkar märkligt ödesbestämd.

Adonis arkaiska formspråk ger en möjlighet till helt andra sätt att uppfatta verkligheten: genom en mångstämmighet av kulturer, traditioner, röster: genom lager på lager av olika samtider. Adonis växte upp i Al-Quassabin, en fattig by i västra Syrien som inte ens hade elektricitet. Som barn hade han inte möjlighet att gå i skola. Däremot var han redan då del av en väldigt levande poetisk tradition. Han berättar:

”I arabländerna hör poesi ihop med vardagslivet, och med den muntliga traditionen. Poesin är det viktigaste enskilda konstuttrycket i vår kultur, inte musik, inte film, inte filosofi. Det enda vi har är poesi. Jag minns att bönderna i min hemby älskade poesi. De kunde inte köpa böcker men de älskade den inte desto mindre. De memorerade dikter och ibland skrev de ned dem och gav till varandra som presenter.”

Jag frågar hur det påverkat hans egen diktning att han själv formats av den traditionen:

”Arabisk poesi är grundad i rösten och i improvisation på ett annat sätt än annan poesi., och den arabiska poesin traderas traditionellt av personer som memorerat den. Rösten är en del av kroppen, och jag uppfattar det som att min poesi hör ihop med kroppen. Poesin är i grund och botten musik. Även den poesi som är skriven på prosa.”

Adonis har fördömt Bashar al-Assads diktatur i Syrien, men har också tagit avstånd från oppositionen i Syrien. Den sekuläre poeten har sagt att han inte kan stödja en proteströrelse som tagit form i moskéer. Han har blivit hyllad och kritiserad för båda dessa ställningstaganden, men poängen här är inte det, utan att han som arabisk poet har en tyngd i frågor om frihet och förtryck, om protest och revolution, om religion och filosofi, på ett betydligt mer naturligt sätt än, säg, Katarina Frostenson (bara för att dra till med en svensk jämförelse). Det har förmodligen att göra med att poesi i arabvärlden är en mer kollektiv akt än i västvärlden.

”Det handlar om den historiska kontexten. Trots att den arabiska kulturen är försvagad just nu så påverkas folk och grupper mer av poesiläsning där än i andra delar av världen. I väst ser man poesin som vertikal, den är individuell och handlar om att introspektion. I arabvärlden är den horisontell, något som berör stora grupper av människor”.

Tv har fått upp sina kameror, lampor och mikrofoner och vi måste avrunda. Jag drar till med en sista fråga.

”Du är 86 år nu. Hur ser du tillbaka på ditt liv?”

Adonis säger att han inte ångrar något, och Bengt Söderhäll från Stig Dagerman börjar småskrattande sjunga: ”Nooon, Je ne regrette rien”. Men han säger att han allt oftare återkommer till minnena från sin barndom, minnen av hur han som pojke går genom fälten.

”Jag håller på och återupptäcker min barndom, det är en de vackraste och mest djupgående saker som händer. Cirkeln måste slutas”.

LÄS OCKSÅ: Adonis tilldelades Stig Dagermanpriset

Mer läsning

Annons