Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett utbrott från Bodil Malmsten

/
  • Bodil Malmsten återvänder till poesin med ett rop ohejdbart och nödvändigt rop.   Foto: Stefania Malmsten

Annons

Drabbad av en nära anhörigs död återkommer Bodil Malmsten till poesi efter 22 år av prosa. Den här dikten krävde att jag skrev den, hälsar hon. I stället för en diktsamling vill hon presentera en enda dikt.

Boken ser annars precis ut som en poesisamling med ett väl sammanhållet tema, men jag antar att hon vill betona att detta är ett utbrott, ett ohejdbart rop, en beskrivning av hjärtats reaktioner på chocken, i stället för en rad pärlor på ett halsband.

Hon har rätt på så sätt att ingen av bitarna egentligen står stadigt och formsäkert var och en för sig. En sida blir som en halv minut ur ett enklare pjäsmanus, men läser man sidorna tillsammans, i ett svep, uppstår kontakt. Ropet når fram och det är allmänmänskligt, bekant. Även det melodramatiska draget passar bra, det är tillåtet att spela ut så här, när sorgen slår till:

Finns

skriker jag

Finns igen

Finns

Vad håller du på med!

Sluta

Låt bli

Låt mig bli

din människa

igen

Titeln, ”Det här är hjärtat”, kan läsas som en gest, poeten håller fram sitt hjärta och visar hur eländigt det är nu. Men samtidigt slår det så otäckt, att hon tar bussen till sjukhuset.

Avstigningen är som en kortkort novell. Hon tränger sig före både barnvagn och rullstol. Hon ser något som i vanliga fall skulle göra henne upprörd, en ung ledsagare med ebenholtshänder och i rullstolen ”en intellektuellt funktionshindrad rasist”. Men nu har hon nog av sitt eget onda, med sitt nedärvda hjärtfel, med sin benägenhet för blödning skyndar hon sig av bussen.

När läkaren säger till henne att be syster om en ny tid, då vaknar diktaren till en besk ordlek. En ny tid? Tiden innan du blev död? Ja, hon vill be om en ny tid i stället för denna svåra!

Diktens sens moral är till slut att ord inte befriar. Det är för stort avstånd mellan smärtan och orden, och mellan smärtan och uttrycket för smärtan hos ”sorgecoachen i Ropsten”.

Till synes konstlöst, med en spontanitet som är noga planerad och disciplinerat utförd, talar Bodil Malmsten till människor med erfarenhet av plötslig död och den efterlämnades skörhet.

Hennes trogna läsare kommer att hitta henne, och även nya läsare med ett cirka 325 grams hjärta som gör väsen av sig, och de blir väl inte befriade av orden, men känner tacksamt igen sig själva.

Mer läsning

Annons