Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fader Afewerki vågar tala om maffiametoderna

/
  • Mickael Hadgenbes visar hur trumman hanteras. I bakgrunden skymtar det allra heligaste vid altaret.
  • Högtidströja.
  • Hiwet Tesfamicali, i Kyrkans hus i Ockelbo.
  • Fader Afewerki som leder den eritreansk-ortodoxa kyrkan i Sverige.
  • Mussie Haile i Ockelbo.
  • Mickael, Tomas och Jonas Mael, Lidana Mickael och Jerusalem Mel.
  • Över 300 eritreaner från Gävle, Sandviken, Bollnäs, Motala, Stockholm, Avesta och Sundsvall har kommit till Ockelbo för att delta i högtiden.

Så lite vi vet. Om den verklighet som människorna från en annan kontinent delar. I helgen möttes 300 eritreaner i Ockelbo. Solskenet strålade. Men i slutna rum diskuterades hur utpressning och förföljelse följt dem till Sverige. Vår skribent Niels Hebert rapporterar från en ljus högtid under mörk skugga.

Annons

Jag ser dem på långt håll: en ung kvinna klädd i vitt och en ung man i jeansjacka på en electro-walk i Södra Åsgatans backe ovanför stationen i Ockelbo. Hennes tunna dräkt blåser i vinden. Det är en dräkt som både män och kvinnor bär i den ortodoxa kyrkan över de vanliga kläderna. De två ska till Ockelbo kyrka, som den eritreansk-ortodoxa kyrkan i Sverige fått låna för att fira Frälsarens dag.

Över 300 eritreaner från Gävle, Sandviken, Bollnäs, Motala, Stockholm, Avesta och Sundsvall har kommit till Ockelbo för att delta i högtiden och för att träffa gamla vänner.

Det är lugnt på ytan. Många i Ockelbo har kanske inte ens märkt besökarna. Fast solen skiner över det unga paret är de mörka skuggorna inte långt borta. I slutna rum diskuteras hur den eritreanska kyrkan och församlingarna ska värja sig mot dem som arbetar för diktaturen i Eritrea och som övervakar och förföljer eritreaner som flytt landet. Agenterna arbetar mycket diskret med att sprida rykten som ”jag har hört att din mamma i Eritrea blivit sjuk, och det verkar vara svårt att få tag i mediciner...”.

– Det handlar om utpressning. Den som kanske utan att tänka efter, ber om en tjänst, får snart frågan om en gentjänst. Då är man fast. Det är maffiametoder, men de är svåra att belägga, säger fader Afewerki, som leder den eritreansk-ortodoxa kyrkan i Sverige och en av de få prästerna i kyrkan som vågar prata öppet om utpressningen.

Regimen i Eritrea anser sig ha rätt att ta ut två procent i skatt av eritreaner i exil. Skatten samlas in genom trakasserier eller vägran från ambassaden att utfärda pass och andra viktiga dokument.

Eritrea har cirka 6,5 miljoner invånare. En miljon eritreaner har flytt under de senaste 20 åren. Den vanliga flyktorsaken är nationaltjänsten, en slavliknande värnplikt som i dag ofta är över tio år. Framförallt är det pojkar och unga män som flyr. Men även flickor, som riskerar att utsätts för våldtäkter och andra sexuella övergrepp i nationaltjänsten. Ungdomarna ser ingen framtid i ett Eritrea utan mänskliga rättigheter, men med förtryck, övervakning, fängelse för dem som protesterar mot regeringen och tortyr. Internet är hårt kontrollerat av staten.

Människor kommer fram till Afewerki för att hälsa. Glädjen och respekten i allas ögon är inte att ta miste på. Jag tänker på hur jag ska förstå den verklighet som människorna från en annan kontinent just nu delar i Mariasalen i Kyrkans hus i Ockelbo.

Det handlar inte om ursprung eller, som en del påstår, olika kulturer. Utan kultur och religion är livet ingenting, hörde jag någon säga. Kultur uppstår i möten människor emellan.

En del vet tvärsäkert hur verkligheten ska förklaras. Jag tror på försöken att se många verkligheter samtidigt och jag hinner tänka på den programtyp på tv som går ut på att en reporter flyttar in hos någon kändis eller på annat sätt försöker komma åt människors mest intima liv. Alltså ett slags verklighet bakom något annat. I andra program undersöker människor ett hem för att se vem som kan tänkas bo där. Nu håller människor från olika delar av världen att flytta in i Sverige. Det är inte på tv, utan på riktigt.

Fader Arkeweri har, liksom många andra, knappt sovit en blund natten innan. Det var sång klockan två efter ett par timmars sömn i kyrkan, sedan textläsning ur Bibeln, gudstjänst och predikan.

Han berättar att kyrkans högste ledare i Eritrea sitter inspärrad sedan tio år tillbaka för att han hävdade kyrkans oberoende. Diktaturen accepterar bara regeringskontrollerade kyrkor. Därför är både den ortodoxa och den muslimska kyrkan delad i en fri del i exil och en statskontrollerad i Eritrea.

Jag frågar om hur kyrkan kan hjälpa ensamkommande barn från Eritrea.

– Deras situation är mycket svår. De saknar familjen, släkten, hemlandet. Kyrkan vill vara som mammor och pappor och vi försöker hjälpa dem i stället för att utnyttja dem, vi vill att de ska studera och lära sig vilka normer som gäller i Sverige. Vi försöker skapa kontakter mellan dem och eritreanska familjer, men ett problem är att våra resurser är begränsade.

Fader Afewerki tror på integrationens möjligheter.

– På dagis finns barn från Sverige, Eritrea, Syrien och många andra länder. De har inga problem med att vara tillsammans.

Innanför dörren till Mariasalen i Kyrkans hus i Ockelbo sitter Hiwet Tesfamicali och serverar kaffe på eritreanskt vis, mycket starkt och mycket sött.

– Ni är så privata i Sverige. Vi är vana vid att göra så mycket tillsammans, säger Mussie Haile.

Han berättar att eritreaner ofta träffas för att dricka kaffe. Man sitter på en låg pall eller på golvet och kan bli sittande länge och prata.

Mussie Haile bor i Ockelbo. Han och hans fru har fyra barn i förskolan och i skolan och de arbetar båda två. Det går bra för hela familjen, men han har två jobb och är dessutom diakon den eritreanska söndagsskolan i Ockelbo.

Han beskriver kyrkans sociala betydelse i Eritrea. När ett barn ska döpas samlas människor från alla håll. Man lagar mat tillsammans och lyssnar på musik och sång. Varje by har sin kör.

Han lärde sig läsa i söndagsskolan i en by på landet. Den är något av vad förskolan är i Sverige. När han sedan började skolan var det sju kilometer till skolan och han gick dit och hem varje dag.

Mussie Haile flydde till Sudan och bodde där som flykting i tio år innan han 2010 kom som kvotflykting till Ockelbo. Han trivs här och säger att han känner sig trygg.

Han vill göra barnen och ungdomarna han möter nyfikna. Då kan man lättare hitta en utbildning och ett arbete.

– Jag tycker att det är viktigt med gränser i söndagsskolan och i familjen. Vuxna är viktiga förebilder. Våra barn har stort ansvar.

Församlingen vill engagera föreläsare, till exempel en eritreansk läkare som arbetar i Sverige eller en riksdagsman som kommit till Sverige från Eritrea,

– Vi har en lyssnande kultur. Vi vill gärna höra saker.

Jag träffar Mikael Hadgenbes när han städar i kyrkan och tar hand om trummorna som används i gudstjänsten. Tillsammans med församlingens handklappningar skapar de rytm. Han visar. Mikael Hadgenbes har varit i Sverige i tio månader och vi har svårt att hitta ett gemensamt språk, men jag förstår att han är glad över att få trumma när församlingarna i Sverige träffas. Vi tittar på det allra heligaste, ett tält som monterats vid kyrkans altare och som endast prästerna får gå in i, en av de många gammaltestamentliga referenserna i den ortodoxa kyrkan.

När jag cyklar hem blir det trängsel på Sundsbron. En av gudstjänstbesökarna är på väg hem med barnvagn och egna och vänners barn. En man som har bråttom trots att han har med sig utflyktskorgen håller på att cykla in i staketet. Så tränger han sig förbi och säger högt:

– Inte flyttar dom på sig, heller...

*

Fotnot. Niels Hebert är konstkritiker i Arbetarbladet. Han har skrivit om yttrandefrihetens ställning i ett globalt perspektiv i den nyligen utkomna boken "Fristäder, gästfrihet och yttrandefrihet".

Mer läsning

Annons