Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fakirens spexarvän Kul

/

Vid Gefle-Posten verkade för hundra år sedan tidningsmannen, kåsören och revyförfattaren Carl J. Kullenbergh (1867–1918). Som lundastudent hade han 1892 bildat spexförfattartrio med de två männen bakom den första ”Falstaff, fakir”-boken ”Envar sin egen professor”: Axel Wallengren och hans medhjälpare John Wigforss.

Annons

När Wallengren sedan i en novell målade ut det lundensiska studentlivet kallade han skämtaren Kullenbergh ”oumbärlig”. Flera andra skildringar har också betonat hans roll i kretsen. I verkligheten kom han att bli mest känd under sin pseudonym Kul. I en dödsruna drygt tjugo år senare kunde hans gärning sammanfattas med bland annat ”en mängd revyer, som gjorde mycken lycka på grund av sitt uppsluppna humör och inte minst på grund av mängden av vitsar”. Men sedan länge har han varit drabbad av glömskan.

Den unge juriststudenten med det anslående namnet Carl August Jeansson Kullenbergh kom från Kalmar. Han var en driven imitatör, och ett spektakel som han hade särskild framgång med i Lund kallades ”Sompen”. Det var ett parodiskt föredrag, i stor utsträckning improviserat, där en salvelsefull småländsk läsarpredikant liknade den syndiga menigheten vid en fisksump.

Kullenbergh lämnade Lund 1892, vistades ett par år i USA och blev därefter journalist i Göteborg (Morgon-Posten). Han skrev en biografi över Andrée (1898). Åren 1907–1910 medarbetade han i Gefle-Posten under redaktören Dan Åkerhielm, som också var gammal lundastudent. Kullenbergh var gift två gånger, men när han efter några år i Stockholm avled 1918 efterlämnade han ingen familj.

Vid sidan av journalistiken lär han ha skrivit 21 revyer. De flesta uppfördes i Göteborg, där Kullenbergh förstås hade en beaktansvärd medtävlare i den berömde Axel Engdahl.

Som kåsör framträdde Kul under rubriken ”I förbifarten” och kommenterade ett urval av veckans nyheter, världspolitik såväl som teaterskvaller, i kåserande ton. Man kunde kanske ha väntat sig ett inflytande från lundamiljön, men ”fakiriska” formuleringar förekommer ytterst sparsamt i Kullenberghs kåserier. Någon gång kan man möjligen ana en fläkt av Fakiren, men pregnansen och elegansen saknas. Påfallande ofta återvänder kåsören Kul till könens olikheter, äktenskapet som fängelse o.s.v., teman som förstås har en stark tradition i genren.

I Gefle-Posten ägnade han sig helst åt att variera temat ”ur led är tiden” i många tonarter. Hans utfall riktades gärna mot vädret, skatterna, filmens segertåg, Nick Carter-litteraturen och de ouppfostrade medmänniskorna. Visserligen förekom vitsar också i Gävle-kåserierna, om än sparsamt:

 

Är det nu redan lördag igen. Hvad tiden rusar tillochmed i denna nyktra stad.

 

För den som så här hundra år efteråt vill studera Kullenbergh som revyförfattare finns tryckta kupletthäften från några av hans revyer. Den omtalade ”mängden av vitsar” flödade emellanåt även i de bevarade kupletterna. Höjda kaffepriser besjöngs av en klagande torgmadam 1903:

 

En fatti vågar inte gräl att

Det till och med kan mynt!

[---]

Ack råg och korn ä’ ej

Därför till mina kaffeböner lyss!

 

Och finansministerns sång ”Skatt, skatt!” har en spänstig refräng:

 

Jag vaktar ömt min skatt

Och räknar dag och natt:

Skatt på mat och skatt på prat och skatt på kärlek och på hat och

Skatt på vin och svin och grin och lin och skatt på gammal hampa,

Skatt på snus och skatt på rus och skatt på sus och skatt på dus och

Skatt på krus och mus och ljus och skatt på släcka lampa!

 

I Gävle skrev Kullenbergh sina sista revyer, inte utan framgång. Här fanns ingen Axel Engdahl att konkurrera med. Hans sjuttonde revy "Schaber & C:ni eller När kofvan dansar i Gefle 1909" gjorde ”stormande, glänsande succès”, skrev Gefle-Posten, och gavs över 30 gånger. Samma år gjorde hans fars "Partiet Pettersson" ”obestridt lycka”. Revyn "Truddilutt eller Bostonflugan i Gefle. Elektriskt nyårspotpurri med sång och dans i 3 akter" sägs 1910 ha uppförts ”med stor framgång på Mindre Teatern”.

Kullenbergh var utan tvekan en driven och effektiv revyförfattare i sina bästa stunder, medveten om klang och rytm i sitt språk. Men något ”fakiriskt” arvegods hittar man knappast hos honom. Han anslöt främst till vedertagna uttrycksmedel i en stark (göteborgsk) revytradition. Dödsrunorna framhöll hans ”ständigt goda humör och oförargliga skämt” och kallade honom ”den borne humoristen”. En kollega skrev: ”Mest lyckad var han, när han i en trängre krets, inter pocula, släppte gäcken lös, berättade anekdoter eller roade pressföreningarna med sina personligt färgade föredrag.”

Formerna nyårsrevy och dagstidningskåseri försöker väl ofta tillfredsställa den breda publiken på ett sätt som Fakirens humor kanske sällan gör. Tydligen hade Kullenbergh också redan på lundatiden en egen skämtarprofil. Trots att han verkligen hörde till den första kretsen kring Fakiren Axel Wallengren lät han ingalunda sin egen humoristiska verksamhet bli till fakiriska apostlagärningar.

 

Fotnot: En utförligare artikel om Kullenbergh finns i Fakirenstudier 2006, tillgänglig på nätet: http://luur.lub.lu.se/luur?func=downloadFile&fileOId=1023658

Mer läsning

Annons