Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Familje-mys med maffian

/

När nu Roberto Savianos bok om den napolitanska maffian – ”Gomorra” – har blivit film dyker ämnet upp igen: Vilken är den bästa och mest realistiska maffiaskildringen?

Annons

Jag är först benägen att ansluta mig till DN-journalisten Mårten Blomkvists åsikt. Blomkvist utnämner utan att tveka Martin Scorseses ”Goodfellas” (1990). Jag är Scorsesefantast, och under de senaste tjugo åren har jag kunnat konstatera att också Blomkvist är det. ”Goodfellas” bygger precis som ”Gomorra” på en litterär förlaga som har blivit till genom vittnesmål och research. ”Goodfellas” och ”Gomorra” är sålunda skapade inifrån maffian, och i båda böckerna kommer de förfördelade till tals, de vars liv mer eller mindre har köpts och förbrukats av brottssyndikaten (på så vis skiljer sig dessa två titlar från ”Gudfadern”, som är en helt uppdiktad historia).

Men efter att ha läst Matti Larssons och Lasse Wierups ”Svensk maffia” (Norstedts, 2007) inser jag att alla maffiaskildringar med några som helst konstnärliga ambitioner går i samma fälla – låt oss kalla syndromet för ”konsumentens krav på igenkänning”. För att maffians värld ska bli begriplig för oss utanför maffian får alltid den gestaltade maffian drag som vi ska kunna förstå, och snabbt stämma upp i: ”Ja, detta är som hos mig.”

Låt mig få visa vad jag menar genom att exemplifiera utifrån tre av de mest kända Hollywoodfilmatiseringarna:

* ”Gudfadern” (skriven av Mario Puzo 1969, filmad av Francis Ford Coppola 1972) kallas ofta för ”den definitiva maffiaskildringen”. I själva verket tror vi det för att den är djävulskt skickligt strukturerad, med familjen som en glorifierad enhet där alla ställer upp för alla.

Men den mest uträknade detaljen är förekomsten av karaktären Tom Hagen. Hagen är föräldralös med tysk-irländskt påbrå som tas om hand av familjen Corleone. Genom att Corleones på detta sätt förbarmar sig över Hagen blir familjen en familj med ett samvete. Dessutom får berättelsen en berättare som INTE är italiensk, vilket gör att vem som helst utanför den italienska sfären kan se Corleones som protagonister/hjältar.

Filmen ”Wiseguy”/”Goodfellas” (skriven av Nicholas Pileggi 1988) må vara min och Mårten Blomkvists favorit i genren, men hur hade boken och filmen egentligen tagits emot om inte huvudpersonen Henry Hill gjorts till berättaren? Hill är också han bara halvitalienare (hälften irländare), dessutom är han känslig och tänkande. I Scorseses version får vi se en ung Henry Hill ta åtta pizzaförkläden för att lägga om ett blödande sår, varpå han får en utskällning av mafioson som driver pizzerian.

* Scarface” (filmad 1932 och 1983, de sistnämnda manuset skrivet av Oliver Stone) brukar vara alla gangsters favoritfilm. Kanske för att ”Scarface” gestaltar en till USA invandrande kuban (Tony Montana) som jobbar upp sig utan att ha ett öre på fickan. För just detta faktum är denna films trick för att vinna åskådaren. Med enbart sitt mod lyckas Montana ta makten, få sin kvinna och bli mäktigast. Naturligtvis går allt fel när den hänsynslöse Montana plötsligt mördar sin kompanjon för att rädda ett barn – ett sympatiskt drag som inte riktigt rimmar med den hänsynslöshet samme man visar gentemot alla andra i filmen.

När jag läser ”Svensk maffia” inser jag att det finns gemensamma drag hos de kriminella – de är män, och de kommer från trasiga hem med återkommande våldinslag. Dessutom är frånvaron av fungerande faderssymboler konstant. Många röster i ”Svensk maffia” talar om behovet av ett brödraskap, där man hör ihop i vått och torrt.

Problemet med denna längtan, visar författarna, är att den bara delvis uppfylls – för efter en viss period inom det kriminella nätverket handlar allt om att bara tjäna pengar, och ibland till vilket pris som helst. Dessutom inser den längtande maffiamedlemmen snart att det inom organisationen finns en hierarki, precis som i vilken dysfunktionell familj som helst. Egentligen går alltså dessa män bara från en icke fungerande värld in i en annan.

Men just denna värld synas inte riktigt i sömmarna när maffian gestaltas i litteratur och på film. Corleones värld, såväl som Henry Hills och Tony Montanas, tenderar ideligen att måla upp brottslingens familj som en trygghet som den som den hårdföre kriminelle kan återvända till om han vill. Det är som om Hollywood mitt i det funktionella måste hålla familjen om ryggen, som om man vill säga ”Det finns i alla några fina kristna världen kvar”.

Kanske, kanske kan filmatiseringen av ”Gomorra” vrida kompassen rätt. Å andra sidan berättade regissören Matteo Garonne att maffian i Neapel är stolt över filmen …

Mer läsning

Annons