Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fångad i en klickokrati

/

Reportrar är hjältar i filmer men inte i verkligheten. I en ny debattbok belyser Ulrika Kärnborg dagens mediekris. Hon menar att den angår alla. Arbetarbladets kulturredaktör Bodil Juggas har läst och våndas.

Annons

Det här är en bokrecension. Vilket möjligen skulle kunna vara ett bevis på att även om mediekrisen är djup, så är journalistiken kanske inte helt förlorad.

Tidningarnas bokrecensioner existerar fortfarande trots att de sällan blir klicksuccéer.

Samtidigt är det här den text jag haft svårare än någon annan att skriva. Den handlar om den bransch jag jobbat i under hela mitt yrkesliv. Jag är anställd av ett medieföretag, alltså är jag både en del av det som diskuteras – och i ett beroendeförhållande till de tidningsägare vilkas agerande ifrågasätts.

Vart är vi på väg? Ulrika Kärnborgs debattbok ”Klickokratin” frågar men till skillnad från i tv-programmet kan rälsen lika gärna leda ner i ett klippstup.

Redaktioner bantas, lokaltidningar läggs ned, de återstående befinner sig i en skakig övergång till nätplattformar där konkurrensen om läsarnas uppmärksamhet är global. Få vill betala för information när den anses finnas gratis på nätet. Tidningsägarnas nödrecept har lett till att det journalistiska innehållet blivit klickstyrt och anemiskt.

Det här, menar Ulrika Kärnborg, är inte enbart en branschfråga. Nyhetsföretagen är inte vilka företag som helst. De är en förutsättning för demokratin.

Den fria pressen monteras ned. Den tredje statsmakten, med uppgift att granska de övriga. Demokratins grundvalar skakar. Konstigt nog utan att det hörs ramaskrik.

En anledning till det, anar Kärnborg, är att det anses fult att vara teknikpessimist. Gamla papperstidningsrävar som gnölar över utvecklingen betraktas som särskilt patetiska.

Men vem granskar makten när slimmade redaktioner har fullt upp med mirakelräddade katter? Allt fler kommunpolitiker konstaterar att de numera ”slipper” besök av journalister.

De flesta människor tycker sannolikt att de numera är mer välinformerade än någonsin, genom sociala mediers flöde av uppdateringar, och när all kunskap är bara ett klick bort. En annan ”sanning” är att den traditionella journalistiken är död eftersom alla kan vara publicister – själva utforska, skriva och sprida.

Tja, varför skulle mitt ord väga mer än ditt?

Det känns förmätet att påstå något sådant och kanske är det därför som riskerna med mediekrisen inte helt nått ut. Det är problematiskt både att framhålla den egna kåren, påstå att den egna krisen är viktigare än andra kriser – och kritisera de egna medieföretagens agerande. Kärnborg: ”När ofärden drabbat medieföretagen, gör de själva därför allt för att tysta ned saken”.

För att ge tyngd åt sitt resonemang redogör Ulrica Kärnborg kortfattat för den svenska pressens historia och hur den föraktade murveln blev en erkänd, om än omdiskuterad, yrkesperson. Papperstidningarna gick från att vara partipress till objektiva nyhetsförmedlare. Information att lita på. Trovärdigheten var kapitalet.

Men om man försnillar det har man ingenting.

Och definitivt ingenting som människor är villiga att betala för.

Många mediehus driver i dag försök med så kallat ”branded content”, material som produceras för en annonskund men liknar vanlig redaktionell text. En åtgärd för att ta igen på gungorna det man förlorat på karusellerna och entrébiljetterna (prenumerationerna) men som kommer hela parken att likna ett gungfly. I synnerhet som karusellmaskinisterna/journalisterna är underbetalda, inlånade från bemanningsbolag, och saknar erfarenhet och kunskap om lokala förhållanden.

Tidningar/mediehus tenderar alltså att leverera ett innehåll anpassat för att delas på sociala medier (roliga klipp delas mest, visa undersökningar) och att tappa sin historiska auktoritet som trovärdig källa. ”Mediekrisens första offer är sanningen”, konstateras redan i undertiteln till Ulrika Kärnborgs bok.

I andra änden finns en växande allmänhet som struntar i att titta på Aktuellt och säger upp dagstidningen. De som aktivt undviker traditionella medier tenderar också att misstro etablerade politiska partier och struntar i att gå och rösta, menar medieforskaren Jan-Evert Strömbäck.

Fler och fler lever i sina privata informationsbubblor på nätet, där typen av information styrs av vilka relationer man har.

Och styrs av de globala nätföretagen. Ägarna av produktionsmedlen, dessa gigantiska svällande vinstmaskiner som har världsherraväldet. Som inte bara övervakar oss utan profiterar på oss genom att sno åt sig personlig information som vi tillhandahåller gratis och sälja till högstbjudande företag – eller Pentagon.

Ulrika Kärnborg refererar den amerikanska filosofen och nätpionjären Jaron Laniers tankar. Han menar att internet håller på att urholka den västerländska ekonomin. Jättar som Google och Facebook genererar skrämmande få arbetatillfällen; inte ens medelklassen kommer att överleva. Åter till feodalsamhället?

”Journalistikens kris är en samhällelig kris vars konsekvenser kommer att bli allvarliga. Det gäller att mota olle i grind. Tillsammans kan vi klara det”, skriver Ulrika Kärnborg.

Hennes genomgång är bredare än vad förmodligen jag ger sken av här. Mediekrisen ses i olika perspektiv. Ett kapitel handlar om ”Tidningsbaronens förlorade heder”. Kulturjournalistiken – i rollen som den minst lukrativa och mest hotade typen av journalistik – får symboliskt stort intresse. Kulturminister Alice Bah Kuhnke är intervjuad.

Här nämns även den neuroforskning som visar att internet gör oss ytligare. Vi blir sämre på att ta till oss mer komplexa texter. ”Det snabba, ombytliga och avscannande sättet hos nätanvändare att tyda textelement som bilder har enligt forskarna ganska lite att göra med det vi brukar kalla för intellektuella förmågor”.

Kärnfrågan är förstås vem som ska betala för den goda, samhällsnödvändiga journalistiken. Staten? Kapitalet? Detta diskuteras egentligen minst. Poängen är att visa att den måste få kosta.

Ulrika Kärnborg gör heller inga anspråk på att komma med lösningar. Några lyckade exempel räknas upp. Som granskande reportage finansierade med hjälp av crowdfounding i utrikessajten Blank Spot Project med medverkan av bland andra Martin Schibbye.

Bokens utgångspunkt är positiv. Kärnborg har skrivit därför att hon inte vill ge upp så lätt. ”Klickokratin” ger fyrljus i det algblommande världshav där trålare bedriver klickfiske.

Jag slukar varje ord, det här är personligt. Journalistik, trycksvärta och samhällsintresse var oskiljaktiga enheter för oss som kom från 1970-talets Journalisthögskola.

Författaren, även hon fostrad i papperstidningsland, undviker dock i hög grad nostalgiskt förhållningssätt. Ämnet är större än så. Alarmet gäller inte en krisbransch utan ett krissamhälle.

Men optimismen hjälper föga. Den verklighet jag ser och den bild som boken ger är egentligen lika nattsvarta.

Mer läsning

Annons