Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fantastiskt!

/

Vår konstrecensent Niels Hebert har sett Moderna Museets nya, stora Louise Bourgeois-utställning och är djupt imponerad.

Annons

Det är bara att lyfta på kepsen: Moderna Museet i Stockholm har gjort en fantastisk utställning om Louise Bourgeois. Det är en prestation att skapa struktur i Louise Bourgeois flöde av 70 års skapande verksamhet. Fast struktur är fel ord. Utställningen blir mer ett ödmjukt förslag om hur man kan se och förstå olika teman Louise Bourgeois berörde under ett långt konstnärsliv.

Utställningsarkitekturen leder besökaren runt i nio tematiska rum. Men man kan kika in i andra rum. Det bäddar för associationer och förhöjer upplevelsen.

I det första rummet möter vi en flicka på rymmen. Hon har långt hår och väska i handen och är på väg till New York. Hon går över blått hav och höga berg. Bakom sig lämnade hon ett patriarkalt hem. Flykten finns också i en teckning av en liten röd fläck, som tränger sig fram mellan svarta, spetsiga berg.

I andra bilder uttrycker hon frågor om sitt nya hem. Är hon ett köksskåp eller ett hus? Surrealismen hjälper henne ur en depression med serien ”He Disappeared into Complete Silence”. I en av bilderna finns hissen där en man klämde sönder huvudet och i en annan lagar en man, som var arg på sin fru, soppa av henne och bjuder sina vänner.

Bland skulpturerna finns de höga och smala i en serie gestalter, människor hon minns (Personages) och ”Echo”, en kroppsform som tycks smälta i ensamhet när ekot är det enda som svarar.

I Louise Bourgeois många verk finns dualismen: jag står inte ut med människor, men jag måste ha människor. Hon prövar alla slags relationer: mellan mor och barn, mellan far och barn, mellan älskande och bearbetar minnen av människor, kroppar och själar som kan ha än det ena, än det andra ansiktet och hon tänker kanske på alla som varit varandras älskade (Seven in Bed).

Det finns ett rum av trauman där Louise Bourgeois bearbetat barndomsminnen, sveken och ilskan mot fadern och sin lärarinna i engelska. De hade en långvarig kärleksaffär utan att dölja den. Kanske är det faderns huvud som hänger upp och ned i hissen. På ställningar hänger underklänningar på galgar av djurben och i en glasmonter ses en man och en kvinna i form av halva dockor ligga med varandra (Couple). Men de saknar huvuden, är huvudlösa i sin passion.

Den till synes starka kvinnokroppen beskjuts med pilar i den stora teckningen S:t Sebastienne, som för att peka ut hennes svaga punkter. Motivet har Louise Bourgeois lånat från ett av den äldre konstens mest slitsamma, martyren S:t Sebastians död i pilregnet från romerska soldater.

Hon tecknar i rött bläck rangliga stegar, strykjärn, knivar, en sax och andra föremål som kan vara farliga. Hon fyller ett skåp av bräckliga föremål i glas: flaskor, karaffer, burkar – allt sådant man måste vara rädd om, inte tappa, inte slå sönder…

I ”Knivbarnet och hennes mamma” ser vi en liten kniv inne i den stora, kanske som oro för vad en människa kan ställa till med för att hämnas sin mor. Det finns också skydd, som den stora stolen (fadern) som de tre små stolarna (sönerna) söker skydd under.

Louis Bourgeois såg kroppen som en gestaltning av jorden med dess landskap av former. Där finns en väggskulptur i rosa gummi av en lång rad bröst, ett slags bergskedja av näring och i ”Topiary” skjuter en ung kvinnokropp ur den gamla stubben som i pånyttfödelse.

De tidiga grekiska filosoferna grubblade över tillvarons till synes eviga rörelser och flöden. Louise Bourgeois har i en serie teckningar med ett fritt, abstrakt uttryck försökt fånga blodets rörelser, kanske också skyttelns rörelse över väven där en bild eller ett mönster växer fram.

Hysteri ansågs förr vara ett tillstånd som drabbade kvinnor, men Lousie Bourgeois ”Arch of Hysteria” är en manskropp i bankpolerad brons utan huvud som svävar fritt i rummet och som är kraftigt bakåtböjd, som i kramp eller i extas. Kanske är det en hänryckt människa som befinner sig bortom verkligheten, äntligen fri eller för evigt fången.

En motpol är den lilla figuren i ”Den eviga tråden är du”, en kvinna på knä med en blå glaskula i famnen och omgiven av tolv trådspolar i olika blå nyanser. Hon utstrålar frid, lugn och allvar.

Utställningens namn är ”I have been to Hell and Back” och det sista av de 102 verken är dessa ord broderade på en näsduk – med tillägget: And let Me tell You, it was Wonderful”.

Mer läsning

Annons