Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Färgerna gjorde Emil Nolde lycklig

/
  • Emil Nolde på en bild från cirka 1909.   Foto: Nolde Stiftung Seebüll
  • Ett av Emil Noldes porträtt i akvarell, av hustrun.

Färgexplosioner och blomsterhav sätts i ett politiskt sammanhang när Waldemarsudde lyfter fram Emil Noldes konstnärskap.
Det finns inget givet samband mellan bra konst och konstnärens demokratiska hållning, konstaterar museichefen Karin Sidén.

Annons

De intensiva havsmotiven finns där, liksom de färgsprakande blomsterängarna och landskapen – motiv som gjort Emil Noldes konstnärskap känt världen över. Waldemarsudde har sammanställt utställningen "Färgstormar" tillsammans med den tyska stiftelse som förvaltar en stor del av Noldes verk, Nolde Stiftung Seebüll, och det är den största retrospektiven här i Sverige med Emil Noldes konst sedan 1976.

– Vi har fått hit ett otroligt fint urval av hans konst, från tidiga verk från förra sekelskiftet till sena oljemålningar från 1950-talet. Kvaliteten är genomgående extremt hög, säger Karin Sidén, som också betonar museets arbete med problematiken kring Noldes bakgrund.

Hon syftar på det faktum att Emil Nolde tidigt gick med i nazistpartiet; han var till en början omtyckt av bland andra Goebbels. Hitler däremot avskydde konsten och Emil Nolde blev den konstnär vars verk beslagtogs i störst utsträckning av nazisterna: 1 052 av hans verk konfiskerades och Nolde blev också en central gestalt i "Entartete kunst" – utställningen som hade som mål att förlöjliga den modernistiska konsten.

– Först utmålades han bara som ett offer. Jag tror att man gärna slätade över hans bakgrund, det var obehagligt att rota för djupt. Efterhand insåg man att det inte var så ensidigt. Jag tror att vår tid är mer öppen för att diskutera även det svåra, säger Karin Sidén.

På Waldemarsudde har viljan att lyfta problematiken resulterat i ett samarbete med två tyska forskare som skriver om Emil Nolde och tredje riket, ett projekt som de berättar om i utställningskatalogen. Dessutom anordnas en konferens på temat konst, politik och nation.

– Vi tar avstamp i Noldes konst och frågar oss hur det är i vår tid och vad vi kan se framgent? Det är ständigt relevanta frågor, hur vi ser på personligt ansvar och hur konstnärer även i dag förbjuds i diktaturer.

Hade Emil Noldes konst motivmässigt gett uttryck för hans nazistiska sympatier hade den inte gått att ställa ut, menar Karin Sidén. I vissa närmast folkloristiska motiv kan man ana en tilltro till den egna nationens landskap och kultur som vuxit fram inte bara i Tyskland sedan början av 1900-talet, en sorts urgermansk nationell stil, men konsten har inget med nazismen att göra. Emil Nolde höll framförallt fast vid sin egen konstnärliga vision, även när han förbjöds att verka som konstnär. Kompromisslöst lät han hela tiden färgerna spela huvudrollen.

– Han är visionär i sitt sätt att laborera med färger på ett nästan självlysande sätt. Han sade själv att färger var hans lycka, de gav honom en spontanitet som även andra tyska expressionister var ute efter, säger Karin Sidén.

Mer läsning

Annons