Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Farlig färg?

/
  • Skärskådar laddad kulör. ”Jag tycker ju att vi alla till mans och kvinns går omkring med ett underliggande förakt som kopplas till kvinnlighet” säger Fanny Ambjörnsson som vill få sina läsare att tänka till.

Harmlöst fluff – eller medveten proteströrelse? För Fanny Ambjörnsson blev den rosa färgen både farlig och ett effektivt sätt att synliggöra viktiga jämställdhetsfrågor.

Annons

”Rosa. Den farliga färgen” heter hennes nya bok, skriven vid sidan om forskningsprojekten som genuspassionerad socialantropolog. Ju mer hon skrev, ju fler hon intervjuade, desto fler rosa kläder hamnade i Fanny Ambjörnssons egen garderob.

Gradvis ändrade hon inställning till en färg som, i hennes ögon, tidigare mest symboliserat en påtvingad kvinnlighet.

– Det blev viktigt på en hel massa sätt. Inte minst när man sysslar med sådana frågor som jag gör känns det viktigt att inte avstå från rosa bara för att man tenderar att framstå som mer oseriös. Snarare kändes det viktigt att fråga sig vad som gör att rosa uppfattas som just oseriöst.

Med vad ändrar man då genom att byta färg på sina kläder? Och riskerar man verkligen att förlora pondus i sin rosa klänning även på genusvetenskapen på Stockholms universitet? En arbetsplats som haft medarbetare som Tiina Rosenberg, queerfeministisk professor och medgrundare till FI, det enda svenska politiska parti någonsin som kommit på idén att ha rosa som partifärg?

– I just mitt sammanhang är inte rosa laddat på det sättet, samtidigt finns det något i universitetsvärlden som gör att vi alla, även om vi håller på med genus, automatiskt sammankopplar seriositet med mörkare färger och strikta linjer. Man smittas nog av det där mer än vad man tror. Man vill ju gärna bli tagen på allvar.

Rosa är den gulliga flickighetens färg, men också den nedvärderade kvinnlighetens. Sedan 2000-talet även feminismens. Genom Fanny Ambjörnssons bok återkommer berättelserna om hur män och kvinnor från helt olika håll reclaimar det rosa. De rosafärgade Hello Kitty-flickorna i Japan kan betraktas som fastlåsta i en kommersialiserad flickkultur. Men de kan också ses som aktiva utövare av ett uppror mot en högpresterande svartvit vuxenvärld utan plats för vare sig rosa tyll eller drömmar.

Riktigt farliga blir de rosafärgade volangerna för pojkar och män. I våras skrev Jönköpings-Posten om en sexårig pojke som fick en bordskniv mot nacken i skolmatsalen. Han gillade balett och han gillade rosa. Könsöverskridande män berättar om hur rosa utsmyckningar provocerar fram både hot och våld.

Som läsare får man lust att klä ungarna i HM-glittret om så bara för att gå emot den urbana medelklassen för vilken rosa är vulgärt, billigt och förminskande.

Men återigen, kan vi över huvud taget ändra något genom att byta kläd- eller hårfärg?

Nej, förändringarna sker inte automatiskt, menar Ambjörnsson, som framför allt hoppas väcka reflektioner kring vad vårt problematiska förhållande till den rosa färgen egentligen står för.

– Jag tycker att vi alla till mans och kvinns går omkring med underliggande förakt för det som kopplas till kvinnlighet. Det framstår som gulligt och mjukt men med ett slags övergång till dumhet, naivitet och oseriositet. Det genomsyrar samhället i stort. Det är sällan vi lyfter upp det och försöker förändra det.

Erika Josefsson/TT Spektra

Mer läsning

Annons