Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Film: Amerikansk narr på roadmovie i välfärdssystemet

/

Annons

Amerikanen Michael Moore uppträder generöst som en narraktig figur. Han lufsar själv runt i sina filmer, sjaskigt klädd, och ställer aningslösa frågor.

Moore tar det korrekta beslutet att för att nå fram till sina landsmän kan han inte vara någon Stefan Jarl. Därför gör han humoristiska eskapader av sina allvarligt syftande dokumentärer.

Filmaren Michael Moore har på detta vis granskat bland annat vapenindustrin, den politiska makten och usla arbetsförhållanden. I ”Sicko” (2007) jämfördes amerikansk sjukvård med vård i Storbritannien. Moore fick gång på gång häpna över att människor blev omhändertagna utan att behöva betala en förmögenhet.

I "Where to invade next" fortsätter han på samma linje. Moore reser över Atlanten, plockar fram utmärkta förhållanden inom olika områden i olika länder – och jämför med mörkret i USA.

I Italien visar sig vanliga arbetare sig ha åtta veckors betald semester. What! No way! USA har ju noll, stånkar Moore.

Slovenien erbjuder gratis högskoleutbildning, även till utländska studenter. Frankrike har trerättersmiddag med bordsservering i skolmatsalarna; ungarna vill inte ens smaka på Moores insmugglade bruna läsk, de kloka barnen äter hellre dessertost.

I Norge chockas Michael Moore svårt över kriminalvården. Morddömda interner har egna nycklar, badbrygga och tillgång till förskärare i köket. Bakom betongmurarna till en nyinvigd högriskanstalt studerar fångarna konst, tar universitetsexamen i filosofi – eller spelar in skivor på labeln Criminal Records i fängelsets musikstudio. Återfallsfrekvensen till brottslighet efter denna form av rehabilitering är jämförelsevis minimal.

I Tyskland lär skolan ut om förintelsen, för att det aldrig ska hända igen. Samtidigt som, konstaterar Moore, USA i själva verket repriserat sin skamliga historia och återinfört slaveriet – genom att fylla fängelserna med afroamerikanska män som utför arbete åt exempelvis kända klädvarumärken för 23 cent i timmen.

Även som svensk biobesökare får man här och där anledning att förvånas. De tyska bestämmelserna om att arbetsgivare inte får mejla anställda efter arbetstid borde vi förresten stjäla.

Men Moores mission är framför allt att upplysa sitt hemlands trumpifierade publik. Han har fejsat fakta, de flesta vet varken var Norge ligger, än mindre att det existerar annan syn på straff än hämnd.

Stämmer all information som rusar förbi som utropstecken under resan? Vissa tidigare filmer har kritiserats för bristande underlag. "Where to invade next" är flamsigast hittills. Man får nästan acceptera att det handlar om en egen Moore-genre, slapstick med ett övergripande budskap om att skattefinansierad välfärd är fint och försvarsutgifter suger. En sorts basal skolundervisning i seriealbumform för politisk illitterata.

Som sanningssägande gycklare kan Michael Moore tillåta sig att ta de stora greppen. Och bilderna han visar på amerikansk polisbrutalitet är ju tyvärr helt autentiska.

Sverige besöks inte. En liten besvikelse. Kanske var det för förutsägbart. Eller så är vi bäst på allt i hans ögon och det hade gjort trippen kort, vem vet.

Idén som bär "Where to invade next" är att invadera, enligt välkänd amerikansk metod. Men inte militärt och inte för att stjäla olja utan istället goda idéer. Moore placerar stjärnbaneret på en mysig italiensk arbetsplats, i den franska skolmatsalen, och ockuperar Sloveniens utbildningssystem. Han snor helt enkelt med sig det bästa hem. Lycka till, säger vi litet utmattade och aningen cyniska.

Mot slutet går filmen bananas när Moore börjar tramsa om kvinnligt DNA som lösningen på finanskriser. Han far fram som en tok. Men det betyder förstås inte att han är en. Moores förmodligen smartaste trick är att smickra USA genom att komma fram till att alla de goda idéerna egentligen har sitt ursprung där.

Mer läsning

Annons