Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Film: Stanken från Katolska kyrkan

/
  • Synden penetreras i karg miljö i chilenska dramat
  • Synden penetreras i karg miljö i chilenska dramat

Annons

Övergrepp inom katolska kyrkan – inget förvånar oss längre. Avslöjanden har handlat om pedofili, stulna barn och psykisk terror. Dessutom systematisk mörkläggning av brotten, skildrat i nyligen Oscarsbelönade filmen ”Spotlight”.

Under 2000-talet har kyrkan gisslats med filmskildringar som ”Magdalenasystrarna”, ”Philomena” och ”Fader Amaros synder”. I höstas följde det chilenska uppgörelsedramat Sällskapet”, på spanska ”El Club” som vi nu får se i Gävle (trots att 7:an upphört, en tackar).

Filmen är en grotesk uppvisning i katolska kyrkans vältrande i synd. På samma gång vällustigt och skandalöst. Katolicismens komplicerade hatkärleksförhållande till synden blottläggs obönhörligt. Förmodligen är det så vi ska uppfatta ”Sällskapet”, och mindre som ännu ett vittnesmål om mörka hemligheter.

Men oerhört märklig, ja fullständigt obegripligt otrolig, är ju den historia som berättas.

Vid ett gråkallt hav i en karg trakt finns ett hus där fyra åldrade män tillbringar återstoden av sina liv – med böner, stränga förhållningsregler och hundkapplöpning. De får inte prata med ortsborna. De får inte ha egna pengar. En mystisk kvinna sköter hushållet och byter blöjor på den dementa fader Ramirez. Åldringarna är före detta präster som gömts för världen för sina synder. Istället för att offentligt ställas till svars och därmed befläcka kyrkan.

Men så anländer också ett offer till byn, en kringvandrande sanningssägande tok som mässar anklagelser om anal och oral penetrering högt över bygden.

Kapplöpningsintresset kräver en förklaring. Den rekordsnabba vinthunden Blixten är åldringarnas enda glädjeämne. Männen skildras inte helt utan ömhet; människan är skröplig, kyrkan däremot en ondskans makt.

Ordningen i huset ska dock återställas. På oväntat besök kommer nu dessutom en internutredare, en yngre och välutbildad präst representerande dagens modernare katolska kyrka. Eller, så fasligt fräsch är den förstås inte. Hyckleriet upprätthålls medan sändebudet tvagar den helige dårens fötter.

Cellomusik av Benjamin Britten, Bach och Arvo Pärt fyller bakgrunden till ödesmättade ”Sällskapet”.

Filmen vann juryns stora pris på Berlinfestivalen men känns faktiskt inte helt genomförd. Främst fascinerar den genom att samtidigt vara uttryck för och exponera det dubbelbottnade. Nästan så att vi tycker oss se en slipprig rysare, en morbid religiös häxkittel från vilken stanken stiger.

Mer läsning

Annons