Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finns bara ett ord – världsklass!

/

Annons

Det finns konserter som är bra men som man sedan inte minns så mycket av. Och så finns det framträdanden som man bär med sig och uppfylls av länge.   På fredagskvällen fick vi vara med om sådan då François Leleux tog sig an Richard Strauss oboekonsert. Katarina Leymans Roller Coaster/Super 8 och Schuberts stora symfoni i C-dur bäddade in det hela till en av symfonikernas starkaste kvällar.

Leleux var senast här för ett och ett halvt år sedan, då som både solist och dirigent, och känner sig säkert lite som hemma med goda vännen Jaime Martín som chefdirigent. Den avspända, goda stämningen förde de direkt med sig in på scenen. Det var gamla kompisar som gjorde musik tillsammans. Som hade kul, helt enkelt.

Strauss oboekonsert har ju en lite spännande historia. Vid krigsslutet 1945 var Strauss över 80 år och bodde i Garmisch i södra Tyskland. Då amerikanska trupper kom till stan fanns bland dem försteoboisten i Pittsburghs symfoniorkester. Han knackade på hos Strauss och frågade om han inte kunde skriva en oboekonsert. Strauss sa nej. Men började sedan ändå skriva en som blev klar i slutet av året.

Trots att världen runt omkring låg i ruiner och aska finns här inte mycket spår av det. Det är som om Strauss vill gå tillbaka till en mer harmonisk tid. Skönhet och kärlek stiger ur förödelsen och övervinner den. Här finns kopplingar tillbaka till Beethoven och i ett parti går tankarna till någon gammal psalm eller hymn.

François Leleux behärskar scenen helt. Oboens ton är mjuk och fyllig, smeker till synes utan ansträngning fram musiken. När orkestern tystnar och Leleuxs oboe är ensamt instrument märks hur publiken är som hypnotiserad. Nästan som om Råttfångaren i Hameln står där. Det är lätt att förstå varför Leleux ses som en av världens absolut främsta på sitt instrument

Efter stående ovationer ett extranummer, Bachs påskkantat. Oboen flyger över sorgsna stråkar.  Vackert och känsloladdat.

Katarina Leyman inledde kvällen med en lite hisnande tur i berg–och-dalbana.

Verket som har ett par år på nacken skrev hon som en kommentar till Beethovens åttonde symfoni och gav det titeln Roller Coaster/Super 8. Och visst kändes det där suget i magen här också, när musiken satte fart neråt och sedan vände uppåt. Spännande, omväxlande och ett vackert, borttynande slut.

Schubert fick avsluta. Lite tufft att följa upp Leleux och Strauss men vi fick en vital, snärtig version av den stora nionde symfonin. Nästan 50 minuter men den kändes aldrig lång. Särskilt den andra satsen fastnade med fin rytmik och tillfälle för blåsarna att kliva fram, som oboen i inledningen.

Mer läsning

Annons