Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finska höjdpunkter i digert program

/
  • Lilli Maijala och Tuija Hakkila i lekfullt samspel efter sina framträdanden.
  • Lilli Maijala imponerade stort med sin viola i Bachs cellosvit nr 2.

Annons

Kammarmusikfestivalen i Sandviken fyller 30. En ansenlig ålder i festivalvärlden. Men av onsdagskvällens välfyllda invigning att döma finns ingen trötthet eller slö rutin. Publiken fick i stället en rejäl dos ungdomlig energi.

Kammarmusik kan vara mycket och det verkade som om arrangörerna ville ge smakprov på allt som finns där. Allt från ett ensamt piano till stråkkvartett och mycket däremellan. Faktiskt nästan för mycket, då framträdanden riskerade att sköljas över av det som kom efter.

Festivalens två konstnärliga ledare, Tobias Carron och Mats Widlund, inledde med en sonat av Mozart. Flöjt och piano. Snyggt och vilsamt.

Lite mer beska i brygden i en pianotrio av Beethoven levererad av Stefan Bojsten, piano, tillsammans med Mats Olofsson, cello, och Peter Olofsson, violin. Några sånger av Stenhammar med mezzosopranen Ann Hallenberg med Mats Widlund vid pianot.

Kvällen avslutades med den unga Scandinavian String Quartet och Carl Nielsens stråkkvartett i g-moll. Massor av energi och spelglädje. Rejält tryck i stråkarna och fin känsla för rytmen. I den tredje satsen tränger influenserna från dansk folkmusik igenom. Som att förflyttas till en lantlig dans på en bondgård med spelmän och kall öl. Den som älskar Nielsens symfonier skulle känna igen mycket här. Vackra partier med romantiska drag men en underliggande spänning som bryter igenom.

Det man ändå mest bär med sig efter invigningen är två soloframträdanden tidigare under kvällen.

Tuija Hakkila, professor vid Sibeliusakademin bland mycket annat på sitt cv, vid pianot med fem pianostycken av Jean Sibelius. Janne som han kallades spelade visserligen piano som liten med sedan blev violinen hans instrument. Han ska inte heller ha tyckt särskilt bra om piano. Men det märks det inte ett spår av. Från lite drömmande i den inledande "Nocturno" till mer temperamentsfulla utspel i den följande "Barcarole". "Impromptu i g-moll" avslutar i oemotståndlig valstakt. Hakkila i total kontroll. Som om musiken kommer till just då. Mellanrummen ibland lika viktiga som tonerna. Ett exempel på hur en musiker kan blåsa en bubbla kring sig själv och publiken och stänga allt annat ute.

Lite senare kliver Lilli Maijala in på scenen ensam med sin viola. Vi får Bachs cellosvit nr 2 men överförd till viola. Återigen denna koncentration. En ensam musiker som inför publiken växer ihop med musiken. Bachs toner som om de improviseras fram. Tyst i salen som om publiken håller andan. Någon gång ett litet taktfast stamp, knappt hörbart, från Maijala. Ett framträdande att minnas länge.

Invigningstalaren Stefan Lundqvist lyfte fram festivalens grundare Rune Jönsson och hans betydelse. Han sa också att han tidigt lärt sig att det i varje program måste finnas någon karamell som ska locka publiken. Här fanns flera karameller och det bästa är att de finns kvar under resten av veckan för den som vill smaka.

Mer läsning

Annons