Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flickornas Fagerholm bakom fasaden

/
  • Äntligen klar. Det har gått fyra år sedan Monika Fagerholms förra roman ”Den amerikanska flickan” publicerades. Efter mycken vånda kommer nu uppföljaren ”Glitterscenen”.

Annons

Utgivningsdatumet var satt, nästan hela boken färdig. Då insåg Monika Fagerholm att berättelsen inte höll, att det hon skrivit var kokett, att visionen gått förlorad. Under mycken vånda började hon om. Två och ett halvt år senare är ”Glitterscenen” här.

– Det har varit ett himla slit – herregud, vilket slit! Det var så nära att gå igenom, allt var i gång på förlaget. Men under en bokresa i Frankrike insåg jag att ”du kan inte fuska med det här”. Det handlar liksom inte om att vara författare och skriva en bok – det handlar om att den här boken ska säga något som ännu inte har blivit sagt.

Hon pratar så där, Monika Fagerholm. Ungefär. Ingen artikel i världen kan med rättvisa återge hennes livliga språk, med inskjutna bisatser, plötsliga anglicismer och egensinniga uttryck. När hon berättar om varför fortsättningen på Augustprisade ”Den amerikanska flickan” blev försenad med mer än två år sörjer jag över att behöva komprimera och snöpa hennes språk – samma språk som lever så starkt i hennes böcker – för att göra texten begriplig.

Sådana kompromisser gör inte Monika Fagerholm. När hon började tvivla på den första versionen av ”Glitterscenen” valde hon inte den enkla vägen: att ändå skriva vidare, att göra förlag och läsare nöjda genom att hålla deadline. I stället rev hon upp allt hon skrivit, för att vara sann mot sig själv och mot boken.

– Varje bok, varje berättelse är en vision. Den är unik, den kan inte reproduceras. Jag förstod att jag måste börja om från början för att jag måste fånga den visionen.

”Glitterscenen” kretsar precis som ”Den amerikanska flickan” kring mordet på den fiktiva karaktären Eddie de Wire, tonårsflickan från USA som hösten 1969 hittas drunknad i Buleträsket. Men brottet som flickorna Sandra och Doris fantiserade kring i den första boken ter sig annorlunda i uppföljaren.

Det står allt mer tydligt att den verkliga händelsen dolts under lager av berättelser och myter – fast frågan är om den sanna historien egentligen är så viktig.

– När sanningen uppenbaras på slutet har det hänt så mycket svåra saker att den inte betyder så mycket. Det är lite det jag har varit ute efter. Vad är den där sanningen värd efter så många år, när vi redan har handskats med allt det andra?

Kanske kan man säga att ”Den amerikanska flickan” med sina många flicklekar, sina skimrande tyger och färgstarka fantasier är mer oskuldsfull än ”Glitterscenen”. Här har glittret förvandlats till skit och de vackra tygerna klipps med manisk ihärdighet sönder till mattrasor.

– I en recension som jag älskar beskrivs boken som ”solkig”. Och det är solkigt, människorna är solkiga, själva miljön är solkig. Mattrasorna är en bild för livsberättelsen – man vill klippa sönder sitt förflutna och börja på ny kula, men det går inte.

Många av personerna från den första boken finns med även i ”Glitterscenen”, men två av huvudpersonerna är helt nya: den feta, livsbejakande Maj-Gun Maalamaa och den söta, tysta Suzette Packlén med de stora ögonen. Båda kring 30, båda med en stark känsla av att livet sker någon annanstans. På sätt och vis har deras relation likheter med den uppslukande tonårsvänskapen i ”Den amerikanska flickan”, men för Monika Fagerholm var det viktigt att den här boken handlade om vuxna kvinnor, med en historia bakom sig.

Maj-Gun Maalamaa är ännu ett av Monika Fagerholms starka kvinnoporträtt. Hon träder över gränser, babblar maniskt, bygger upp fantasislott, är fläskig, otroligt irriterande och alldeles fantastisk. Så händer något fruktansvärt och Maj-Gun tystnar.

När hon återvänder till livet är hon förändrad – och plötsligt säger folk att de saknar hennes gamla jag.

– De som säger så minns den där flickan, den där glupska som inte hade några gränser. Jag tror att vi alla någonstans saknar det där. Kanske är det någon i oss själva vi talar om, den som går över gränser, gör bort sig, den som är skammen. När vi blir vuxna och äldre lär vi oss att dölja det.

Ofta framställs Monika Fagerholm som flickornas förkämpe, som kvinnornas krigare.

Hon har inget emot det, flickor har i allmänhet behandlats ”lusigt” i litteraturen, säger hon.

– Men jag har nog tänkt att det är allmänmänskligt, att män och killar också ska kunna identifiera sig med mina flickor. Kvinnor och flickor gör automatiskt den manövern när vi läser romaner, för huvudpersonerna är ju ofta män. Jag har tänkt att det ska fungera på samma sätt för män – men det kanske inte har gjort det.

(TT Spektra)

Mer läsning

Annons