Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flummig och förtrollande urpremiär på soptippen

/

Folkteatern tar sin publik med ut i skogen i en miljömedveten vandringsföreställning. Vi var med på fredagens urpremiär i Gävle.

Annons

Grönska. Shakespeare-figurer. Melodisk stämsång. Man vill hålla kvar förtrollningen.

Vi är mitt i naturen i den här föreställningen. Den natur som människan å ena sidan dyrkar för dess skönhet, å andra sidan drar nytta av så att den dör.

För en stund känns det som om vi återupprättar vårt förhållande till naturmiljön när den återfår sin magi i Folkteaterns vandrande gestaltning. Bara att befinna sig här känns bra, i frisk kvällsluft, bland täta stammar och fuktigt gräs. Det är så mycket levande omkring oss.

Men åter till ordningen. Vad är detta? En miljödagisutflykt?

Folkteatern ger ”Ett sjunkande skepp/Ett växande slott” i ett skogsparti nära vattnet, bortom golfbanan i Gävle. Publiken har bussats till platsen.

Fast nu går jag återigen händelserna i förväg. Det hela inleds med en samling inne i Folkteaterns lokal mitt i stan. Där är scenen – mot en naturromantiskt målad kuliss – en återvinningsstation. Skådespelaren Cecilia Wernesten spelar en av oss, en av oss som dagligen sorterar och sorterar. Plast där och kartong här. Så duktiga vi är. Men till vad nytta? Hjälper det när hela klimatet redan håller på att kollapsa?

Så inträder Anna Pareto i rollen som en sällsam guide. Hon rimmar och har sig, med auktoritärt förnuft. Hon för oss till Avan där vi träder in genom porten till ett annat rike. Och ut på vandring – en dryg kilometer bara om ni vill veta något om det rent praktiska.

Promenaden kantas av möten med folk av olika åsikter. Ljudillustrationer förstärker mystiken. Det blippar och bloppar i en forskares laboratorium; en man som tänker sig att lösa energiproblemet på ett lite uppseendeväckande sätt. Björn Johansson är en argsint trashank – den sargade jorden som ryter till. I en helt kort men ljuv kärleksscen lyckas man med att beskriva hela vår civilisations utveckling, när skräcken för naturen bryter fram.

Allra ljuvast är ändå melodin som framförs mot slutet. Om man beger sig till platsen en tidig sommarmorgon, undrar om man skulle kunna höra tonerna eka än. Åtminstone kommer ögonblicket att stanna länge i minnet.

Det visar sig vara Folkteaterns Martin Pareto som skrivit sången. Sången, liksom hela texten med inspiration av skalder och dramatiker genom tiderna. Men med innehållshjälp av de inbjudna gäster som under våren kommit till Folkteaterns arrangerade samtalskvällar och överlämnat sina budkavlar – ting med miljöbudskap att ha med på vägen in i framtiden: ett frö, en burk matjord, återvunna fibrer, en stubbe… Upprinnelsen var Martin Paretos egen klimatångest, föreställningen rymmer hans längtan att kunna hantera den.

”Ett sjunkande skepp/Ett växande slott” har varken några tekniska eller ideologiska lösningar på klimatkrisen. Man kan kanske säga att den sysslar med hur vi tänker på klimatkrisen. Våra tvivel och vår rädsla och även våra ibland väldigt effektiva förträngningsmekanismer. Hur kan man som människa leva med ett problem som tycks olösligt?

Valet att ge föreställningen på den gamla soptippen är kongenialt. Så nära staden men ändå så långt borta. Så vilt och fruktsamt – och samtidigt en påminnelse om människans påverkan, med hennes lager av skräp strax under jord.

Som alltid blir jag överväldigad av den närhet som Folkteatern skapar till sin publik. Den här gången känns det alldeles extra så. Vi åskådare som vandrar är faktiskt lika mycket deltagare i spelet om klimatet. Vi medverkar vare sig vi vill eller inte.

Framme vid slutmålet känns det som om föreställningen var alltför kort. Jag önskar mig att få stanna kvar, få fler och intensivare upplevelser än de hastigt inrepeterade och anspråkslöst framförda nedslag som görs. Men det är en länsteater som iscensätter detta. En liten kärna av starka skådespelare och teaterarbetare men knappa resurser. Det går inte att förvänta sig annat än små underverk.

Helt oproblematiskt är det väl inte heller att välja ett känslomässigt grepp på mänsklighetens ödesfrågor istället för ett politiskt. Det skulle till och med kunna kallas flummigt. Eller medelklassbekvämt. Vi privilegierade och miljömedvetna cyklar efteråt mer tillfreds hem och tittar till pallkragarna.

Men invändningarna tar vi en annan dag när jag inte är så bedövad av natur och kultur i bitterljuv förening på en gammal soptipp.

Mer läsning

Annons