Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flygtokig författare

/
  • Maria Küchen skriver både poesi och prosa, i årets bok hänger hon sig åt flygkonsten.

Författaren Maria Küchen har blivit förtrollad av flygning. Men räcker det för att hennes bok "Att flyga" inte ska störta?

Annons

Med paraplyet i handen, redo att hoppa ropar Astrid Lindgren karaktären Madicken högt ”nu flyger jag” strax innan hon hoppar ner från vedbodstaket; för att sedan landa pladask på marken.

Detta är ett av många exempel på hur flygandet, och vad som verkar vara en aldrig sinande dröm om att flyga skildrats otaliga gånger i skönlitteraturen. Talesättet att ”tänk om jag ändå hade vingar” har till följd för längesedan blivit uttjatat. Men trots det tycks vi inte sluta upp med att fascineras över just flygningen, att sväva i väg högt upp i luften, att drömma oss bort, och i väg.

Just drömmen om att flyga tar Maria Küchens nya bok ”Att flyga” utgångspunkt i.

I ”Att flyga” utforskas de många perspektiven kring och av att flyga. Genom intervjuer med människor i branschen, där allt ifrån piloter till fallskärmshoppare tillfrågas, samtalar och resonerar engagerat om flygning tas läsaren med på en faktaspäckad läsning av flygturer, både dess fördelar och baksidor.

Systematisk går Küchen genom de olika formerna av flygning, flygplan och dess maskineri, från segelflygning, genom både stridsflyg och fallskärmsflygning, till passagerarflygning till att avslutningsvis ännu en gång ställa sig frågan ”vad betyder mina flygdrömmar?”

Om Küchen velat skriva en facklitterär bok med några klichéartade passager och egentligen för få genomtänka litterära inslag, så har hon lyckats. Om tanken istället var att genom tankegångar och diskussion på poetiska vis, visa på andra aspekter av flygning, att ge läsaren perspektiv så är det dock inte lika lyckat alla gånger.

För det är just den stora delen fakta som tar över. Både intressantare resonemang och den delen av prosan där scener verkligen skakar om, kommer tyvärr i skuggan. Istället får fakta som exempelvis hur processen går till från start till landning av ett plan beskrivas i detalj, hur piloterna kommunicerar fyller flera sidor av enbart upprepning av statiska meningar, exakt vilka olika stridsflyg som finns och hur Sverige använt dessa – ingående redogörs även för detta.

Küchens engagemang och beundran, ja närmast förtrollning över flyg, flygplan och dess möjligheter bultar dock fram genom texten. Frågor kring flygning är många och dessa får också flera och nyanserade svar av de människor hon möter. Mestadels är det antingen mer eller mindre privata eller anonyma röster som berättar vad de eller någon annan varit med om, men frågorna besvaras också av ren fakta skriven på samma vis som om det vore kurslitteratur.

Küchen associerar även fritt själv kring att flyga, genom en form av stream of consciousness i essäformat, ser Küchen flera gånger ett samband med religion, religiösa berättelser och sitt eget liv där flygupplevelsen, flygplatsen eller att se på en flygning varit betydande.

Återkommande är både rädslan, det farliga i att flyga och den fantastiska känslan som sedan kan infinna sig av att tappa kontrollen, att släppa taget. Och det är precis så mångtydigt som det låter. Själv späds mest min flygrädsla på av att läsa om dessa flygolyckor och hypotetiska fall om dessa. Men det finns också en spänning i skildringarna, en fascination över att allting kan hända, både på gott och på ont.

”Att flyga” gör mig dock konfunderad, vem är egentligen den tänkta läsaren, vem är denna bok menad för? Det kan tyckas oväsentligt, men jag fortsätter att ställa mig frågan då jag strids med en känsla av oförståelse för vart Küchen egentligen vill driva fram med texten, och för vem är det egentligen detta ska förmedlas.

Den tänka läsaren tycks för mig dock vara de människor som ”Att flyga” handlar om. De människor som tillfrågats och redan tar plats i boken, de som beskrivs, de som Küchen möter, det är dessa människor som troligen skulle ha mest behållning och glädje av denna bok. Att kunna läsa den med en vis nostalgisk blick, med någon form av igenkänning och suktan efter att lära sig ännu en till detalj om flygning eller flygplan, då finns möjligheten att läsa denna med ett stort och fint utbyte.

Men för oss andra, vi som inte arbetar varken med flyg eller något relaterat till detta, lämnas något oförstående.

”Att flyga” är inte platt så tillvida att det inte finns (om än för få) vidsträckt poetiska skildringar eller kopplingar till både poesi och samtida problematiker, utan entonigt blir detta just för att dessa associationer inte binds fast i någonting, varken tillsammans över kapitlen eller var för sig, vilket gör att de kommer i skymundan.

Många resonemang står för sig själva utan att egentligen spinna vidare till en fast eller slutlig punkt. Och detta är synd, för drömmen om att flyga finns kvar, och berättelserna om dessa är både många och tänkvärda, men här räcker det inte ända fram.

Mer läsning

Annons