Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flykten från klimatet

/
  • Pågående klimatkatastrof.Finns det någonstans att ta vägen? Boken ”Ur askan” innehåller skrämmande reportage från drabbade platser.

Det finns en talande tystnad i Shora Esmailians bok ”Ur askan. Om människor på flykt i en varmare värld”.

Annons

Här skriver Esmailian om monsunregn i Pakistan, om ett stigande hav vid nildeltat och om torka vid Afrikas horn.

Hon skriver om uppemot 200 miljoner klimatflyktingar 2050, om vattenbrist för 2 miljarder, om människor som driver vind för våg.

Samtidigt är hennes text dånande tyst om vad som kommer hända med dessa människor efter flykten – efter katastrofen.

Det kan den gott vara.

För några år sedan kom Harald Welzers bok ”Klimatkrig” som gav ett skrämmande svar på frågan och kort därefter publicerades Gwyne Dyers ”Climate Wars” – om hur det brittiska försvaret förbereder sig för en kommande ”invasion”. Esmailian kan med andra ord lita på sin tystnad. I stället hissar hon upp frågetecken i marginalen, likt hårt spänd segelduk. Som läsare ser man var det här leder.

”Ur askan” är en ruggig liten bok. Den är fylld av konturskarpa bilder från pågående klimatkatastrofer. Porträtt i glödande motljus av egyptier som förgäves försöker odla grönsaker på mark täckt av saltkristaller. Av pakistanier vars pistaschträd gång på gång förstörs av de kraftiga monsunregnen. Och av kenyaner på flykt från svälten vid Afrikas horn. Det är tre maffiga reportage, präglade av sin starka närvarokänsla och som läsare får man känsla av att ha bevittnat en förhandsvisning av undergången.

Något som man också slås av när man läser ”Ur askan” är hur enkel och skarp Esmailians tes är. Hon menar att under naturkatastrofer exponeras samhällets sårbarhet och ojämlikheten bubblar upp till ytan. Här är Pakistan ett bra exempel. Det är ett land som har stått för en väldigt liten del de globala utsläppen av växthusgaser. Mellan 1900 och 2005 stod de för en halv procent vilket är en fyrtiondel av USA:s bidrag. Samtidigt är Pakistan ett av de länder som drabbas hårdast av den globala uppvärmningen. Med en allt varmare atmosfär smälter de omgivande glaciärerna snabbare och vattenmolnen blir allt tyngre. Detta gör att monsunregnet faller allt kraftigare – under 2010 föll en fyrdubbel årsnederbörd inom loppet av en vecka – och det är de allra fattigaste som drabbas hårdast. Människor som är beroende av jordbruket – som lever på under en dollar om dagen – är dem som betalar priset för vår allt större konsumtion i väst. Och när dessa människor måste lämna sina hem stänger vi grindarna till Fort Europa. Förbereder oss för ett kommande klimatkrig.

Ja, det finns en hårt kontrollerad, underliggande vrede i Esmailians bok som bottnar i ett politisk engagemang. Var Esmailian står råder det nog ingen tvekan om: hon har tidigare skrivit böcker om arbetarrörelsen i Iran tillsammans med Andreas Malm och är chefsredaktör för reportagetidningen Re:public. Dessutom skrev hon under lång tid för den syndikalistiska tidningen Arbetaren. Nu har hon alltså skrivit en skrämmande bok om klimatflyktingar som gång på gång får mig att tänka på Rosa Luxemburgs klassiska fråga: ”Socialism eller barbari?”

Rasmus Landström

Annons