Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fogsvansens förbannelse

/

Annons

I dessa Timell-tider har plötsligt hantverkare uppgraderats till coola och kluriga hjältar med färgglada hjälmar och välfyllda verktygsbälten. Hej, vad det går! Programserierna avlöser varandra och de alltid så extrema amerikanarna kan jaga ihop en hel pluton byggnadsarbetare för att riva ett gammalt ruckel och i stället bygga ett slott med sockertoppstinnar och torn till de eländiga trashankar som tidigare framlevde ett liv i yttersta armod. Och tv-publiken älskar när de fattiga satarna står där och hulkar med tårar i ögonvrårna och kollektivt tappade hakor.

Svooorsh! låter det och så har man byggt en mångmiljonvilla där poolerna fyllts med karibiskt klorvatten och de vita verandakolonnerna rests i god tid innan nästa reklamfinansierade program tar över. Men ni läsare är väl så pass intelligenta att ni redan listat ut att tv-bygget mest är en fråga om ruffel och båg?

Vi som har erfarenheten av att ha kapat en bräda med såg, vet att det inte är så enkelt.

Du som hanterat en fogsvans har säkert hamnat i den situationen att sågbladet plötsligt börjar hacka och sugande kila fast sig i sågspåret. Hur det breda bladet börjar vibrera som en ormstjärt och därtill med en säregen ton. Detta hackande och vibrerande kan göra en snickare vansinnig och det kan ta en hel evighet att bara sega sig igenom en tunn takläkt. Sånt ser man, banne mig, inte på tv.

Anledningen till att sågbladet vibrerar är tandvinkeln. En fogsvans måste, helt enkelt, vara ordentligt skränkt. Det visste redan de gamla romarna, för det var på de italienska byggarbetsplatserna som de vid Jesu tid upptäckte att snickaren kunde få en knipfri handsåg genom att vinkelställa sågtänderna.

Någon kanske tror att det var Sandvikens järnverk och den gamle konsuln som uppfann fogsvansen (av Fuchschwanz – rävsvans) eller som disponent Göransson föredrog att kalla den: Sandviksågen. Men redan för 60 000 år sedan hittar vi spår av en förfader till dagens människoart som använde verktyg av trä, ben, horn eller sten. Dessa förfäder kallas Cro-Magnon och anses ha haft en utvecklad teknik i tillhuggningen av flintredskap. Hos Cro-Magnonfolket möter vi de första spåren av sågen som redskap. Man har hittat smyckade flintknivar med sågtandade blad, vilket tyder på att de, redan för 60 000 år sedan, förstod sågtändernas verkan på trä, ben och andra hårda material.

Men fogsvansens föregångare utvecklades i Egypten för 6000 år sedan. Då hittar vi också det första metallbladet. På den tiden var sågarna gjorda av koppar. Omkring 1500 år f.Kr gick man över till brons som var ett betydligt hårdare material.

Men gisslet med knipande och vibrerande sågblad har funnits med sedan tidernas begynnelse. Man vet att egypterna svor över samma elände redan för 6000 år sedan, när bladen kilade fast i sågspåret. Orsaken är att spånet inte kan komma ut ur sågspåret, utan packar ihop sig på det trånga utrymmet tills bladet fastnar. För att motverka detta utvidgade de egyptiska snickarna spåret med kilar och smörjde med olja.

Men vinklar man tänderna, så att varannan sågtand vinklas till höger och den andra till vänster, då blir spåret bredare och spånet får plats att smita ut samtidigt som friktionen blir mindre.

I dag finns i huvudsak fyra olika tandformer: raktandade, universaltandade, grupptandade och 3-fastandade. Har man problem med vibrerande sågar ska man välja de grupptandade. De används när man ska kapa rått virke. Tänderna är uppdelade i grupper så att spånet ska få riktigt gott om plats. Grupptandningen ska även ha en vibrationsreducerande effekt.

Italiens regeringschef Silvio Berlusconi håller just nu på att såga av den gren han själv sitter på, med en allt för dåligt skränkt fogsvans. Hade han bara gjort sig tid att lyssna på sina landsmän, de gamla byggnadsarbetarna på romartiden, så hade han kunnat göra processen kortare bara genom att vinkla några tänder.

Mer läsning

Annons