Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkteatern och linlandsestetiken

/
  • På väg vart? Bild från Folkteaterns lansering av sommarens nya föreställning ”Jerfsölif”.
  • Debatten. Den krönika av Karin Månsson som utlöste debatten var införd 24 april. Joakim Stenshäl svarade 26 april, och KM kom igen 29 april.

Folkteaterns försök att bryta sig loss ur distribuerandet är ett sätt att beskriva snart 30 års arbete. Viljan att göra något annat än det Riksteatern gör så mycket bättre. Att skapa andra publikmöten där teaterkonsten kan verka på djupet. Låta regionteatern vara just uttryck för en region.

Annons

Under de första åren var det ändå turnéerna som präglade teaterns arbete. Kanske var det nödvändigt under den första perioden när en ny teater skulle byggas från grunden. Men redan 1985, under arbetet med ”Den goda människan från Sezuan”, talades om turnerandet som festival.

I slutet av den treåriga experimentperiod som inledde Folkteaterns arbete utvärderades det så här: ”Folkteatern kan aldrig blir en folkteater genom att genomsyra länet med teater, där kontinuitet, stort utbud och ständiga turnéer är lösenorden. Till det är teatern för liten. Folkteatern måste bygga sin verksamhet på punktinsatser. Mobilisera krafter och publik till speciella projekt som binds samman av en gemensam filosofi.”.

I augusti 1985 träffas folk från länets alla kommuner i Järvsö för att diskutera Folkteaterns framtida arbete. Här drömmer man högt och ljudligt: teatern kunde förlägga filialer till Ockelbo och Ljusdal för att vara en resurs för allt från skola till hemtjänst. Några vill ha samarbetsprojekt med proffs och amatörer med tvåhundra medverkande dit publiken skall bussas. I Nordanstig vill man ha kulturskola. Den lokalt förankrade bygdekulturen måste bli en viktig mylla, Folkteatern borde skapa dramatik utifrån lokala företeelser; fäbodlivet, finnarnas intåg i länet, järnbrukstiden, Ljusne och arbetarrörelsens vagga.

Här finns tankar på stora tältföreställningar med tjugo föreställningar i rad dit folk likt till ett utflyktsmål tar bilen. Många av dessa idéer är visserligen uttryck för en region, men också exkluderande. I dag måste en sådan lista se annorlunda ut. Det gängse distributionsturnerandet diskuteras inte. Istället rör man vid en dröm om hur en sann folkteater borde fungera.

I verksamhetsberättelsen för år 1988 formuleras utgångspunkten för ”Den stora Vreden”: ”Fem års experimenterande med olika arbetsformer har övertygat oss om att regionteaterns styrka ligger i att den kan skapa unika uttryck för sin egen region. När regionteateridén reduceras till en distributionsfråga, ett slags turnerande stadsteater, blir det provinsiella oftast en belastning. Genom att bli ett särpräglat uttryck för just den egna provinsens människor och kultur kan den komma att representera något som har betydelse för den egna länsbefolkningen. För att söka det universella tar teatern avstamp i det provinsiella.”

Oavsett vem som har chefat har denna grundhållning alltid varit stark på Folkteatern, men efter snart tjugo års arbete på olika institutionsteatrar vet jag att institutionsfabriken har en egen dynamik vars distributiva lösningar ständigt måste bekämpas. Därför gladdes jag åt att bli inbjuden till kvällen på Folkteatern för att där diskutera community teater, men i visshet om att detta inte var något nytt.

I community-teater finns ett fokus på lokala historier, som ofta växer fram i improvisationer eller skapas i kollektiva processer. Men det finns också exempel på dramatiker som ingår i dessa arbeten och skriver texter som iscensätts i mer traditionella former. Ofta är det amatörteater, men inte alltid. Här finns allt, från professionell teater, studentteater, blandformer professionella och amatörer.

Men här finns också grupper som Cornerstone Theatre i Los Angeles som ständigt arbetar med klassiker i ett slags växelbruk mellan proffs och icke-professionella som påminner om det goda exempel Månsson ger, Folkteaterns stora Orestien projekt med både gasklocka och en oerhört gripande föreställning på Stenebergsskolan på Brynäs.

I sextiotalets alla politiska motrörelser finns community-teaterns rötter, mer än i den antika teatern där hovteatern ständigt sett sin självbild bekräftad och speglad. Även om i många fall också community-teatern har uråldriga rötter. Den sydkoreanska Madang kut till exempel är en modern politisk teater som föds i sjuttiotalets studentrörelse men har rötter långt ner i lokala maskspel och schamanistiska ritualer. Men i sin ideologiska laddning som motkultur är platsteatern ett barn av sextiotalet, som för övrigt också den svenska länsteater och frigruppsrörelsen.

”Spelet om Norbergsstrejken” är ett svenskt exempel: här är det amatörer som spelar en lokal historia, arbetsprocessen är demokratisk, manuset, som visserligen skrivs av en dramatiker, växer ändå fram i mer eller mindre kollektiva former och hela orten engageras. Föreställningens mening handlar om självförtroende, självrespekt och upprätt gång.

Teater Västanås sökande i den värmländska berättarfloran, i folklig musik och folkliga dansformer är ett annat exempel. Eller Jordcirkus med sitt arbete i stockholmsförorten Skarpnäck på åttiotalet, eller för den delen Södra Fot som gör ett liknande arbete på samma plats idag. Ofta handlar community-teater om att ge röst åt de som saknat röst, att återerövra bortträngda historiska erfarenheter och i en tro att detta är giltigt också för andra. En slags synliggörandets estetik .

Ibland måste också de former som samtidigt är lösningar på regionteaterns utmaningar omvärderas. Månsson skräms av tanken på att Folkteatern skulle sluta spela på Träteatern. Men handen på hjärtat, är inte den form av linlandsestetik som odlats där ett barn åttiotalet, av posttjernobylsk motkraft och axelvaddar? Det som en gång var ett radikalt synliggörande av en hälsingsk folkkultur i en spark mot eliternas Europavurm, har i dag förvandlats till ett osynliggörande av en mängd erfarenheter hos många människor i Hälsingland.

”Folkteatern har gjort allt rätt – hittills”, berömmer Månson och jag vet inte om jag ska gratulera eller varna dem på Folkteatern. Handlar verkligen teaterkonsten om att göra rätt eller fel? Jag ser Månsson vid skrivbordet med kravspecifikationen för God Länsteater framför sig. I högra kolumnen RÄTT i vänstra FEL. Bakom henne står 1700-talspoeten Thomas Thorild och viskar lugnande i hennes öra: ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.”

Det är en ny tid nu Karin, andarna vaknar och det är en lust att leva!

Kanske till och med, hemsk tanke, tid för att göra fel!


dramaturg och teaterforskare

 


Joakim Stenshäll föreläser. För att hävda att den långa texten är ett debattinlägg riktat mot mig måste han slå mot rubriken till mitt förra inlägg. Något annat tycks han inte ha kunnat hitta. Han förvandlar mig helt plötsligt till en soldat i teaterns armé, någon som kräver rättning i teaterleden. Tror han själv på sådana fånerier?
I övrigt verkar vi inte särskilt oense. Så, varför gläfser han?

Mer läsning

Annons