Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För alltid i Änglagård

/

Annons

Jag ser Per Oscarsson ligga död i en kista. En absurd upplevelse, samma dag som han befaras ha omkommit i en brand.

Dödsögonblicket. Kistlocket som stängs. Och gravstenen.

På bio nu, i tredje filmen om Änglagård.

Den blir alldeles oförmodat ett farväl till skådespelaren Per Oscarsson.

Hans rollfigur begravs visserligen redan i den första filmen. Men allt som sedan sker utgår från just denna händelse.

Om inte Erik Zander (Per Oscarsson) hade testamenterat Änglagård till sin dotterdotter Fanny hade hon aldrig haft anledning att återvända och vända upp och ner på Yxared, och letat efter sina rötter.

I den tredje filmen fortsätter Fannys dotter sökandet. Händelser från första besöket i Änglagård återkallas – Erik Zanders död och begravning i sommarljus inramning.

Det mesta tycker på att skådespelaren Per Oscarsson innebrändes i sitt hem. Han hyllas i media i dagarna i något som väldigt mycket liknar dödsrunor.

Förtida dödsrunor. Och vi erinrar oss att filmens Erik Zander faktiskt beställer sin egen gravplats på kyrkogården i förväg. Det känns som ett lika märkligt sammanträffande som åsynen av kistan samtidigt med den förmodade dödsolyckan.

Per Oscarsson kommer inte att gå till film- och teaterhistorien för sin insats i ”Änglagård”. Ändå blir ”Änglagård” plötsligt en självklar symbol för denna särling, ett naturbarn som gick sina egna vägar, som inte tycktes höra hemma i karriärsvängen och själv bosatte sig ensligt ute på landet i närheten av sin släkt. Han fick dessutom av allt att döma ett lika grymt och oväntat slut som Erik Zander.

På fotografier från ungdomen är Per Oscarsson vek och vacker. Så vacker. Men jag minns ingen av hans tidiga roller, de som skapade internationell berömmelse och tog honom till filmfestivalen i Cannes.

Jag har sett Oscarsson mest som besynnerlig farbror. Och det har alltid känts obekvämt att se honom, som om han krånglade fram orden ur sin gängliga spretande kropp. Det var ungefär samma obehag som inför Ernst-Hugo Järegårds frustande och spottande.

Kanske är det ett av stora skådespelares kännetecken, att de skapar en osäkerhet. Påverkar publiken fysiskt. Att Per Oscarsson var oberäknelig förstod man ju redan när han invaderade lugnet framför tv-n 1966 med sin beryktade avklädningsakt.

Folk brukar ibland säga att de minns exakt situationen när de fick höra nyheten att Kennedy blivit skjuten eller var de befann sig när de första bilderna från 11 september-katastrofen kablades ut. Hur sjukt det än låter – Per Oscarssons uppträdande i Hylands Hörna hade samma effekt.

Men nu vilar han istället i minnet inbäddad för evigt i Änglagårds sommarparadis. ”Änglagård”, som en berättelse om livets rundgång, och respekt för vad var och en väljer att göra av sin utmätta tid.

I mitten av november 1981 gästade Per Oscarsson Lilla Teatern i Gävle. Han bar smoking och vit fluga. Han kom för att läsa dikter av Fröding. Salongen var fullsatt, applåderna långa, Oscarsson synbart rörd. ”Han är teater hela han”, skrev Arbetarbladets utsända Ove Wall som till sin artikel även gjorde en tuschteckning av Oscarssons tunna gestalt, vita hårman och allvarliga, brinnande ögon.

Mer läsning

Annons