Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För mycket av det kramgoa – klängig sommarutställning i Mackmyra

/
  • Trädkramare i årets sommarutställning i Mackmyra Brukspark.
  • Konsthantverkskollektivet Kollakolla värmer Mackmyrapaviljongens pelare. Den ännu oklädda pelaren har besökare i uppgift att sticka eller virka klar under sommaren.
  • Kollakolla konsthantverk med Berit Lindberg, Ulla Forsberg och Mari Forsling Jenke har gjort
  • Grytlappsrealism i symbios med naturen, detalj ur Anna Nyberg Pudelzons

Annons

Jag kollar in konsten. Hästarna på andra sidan staketet kollar in mig. Över gräsmattan löper ett rådjur. Sommarutställningar ute i det fria har sin alldeles speciella inramning. Naturen är närvarande. Miljön står i centrum.

Kanske alldeles särskilt i årets upplaga av Mackmyra skulpturpark där många av konstverken kramar träden. Överallt färgglada, virkade halsdukar, vantar och värmande omslag. Förresten på både stammar och på Mackmyras gamla paviljong. Även kulturarvet behöver tas om hand.

Men naturen tydligen mest. Är det inte nästan som om vi ber om ursäkt för människans klimatförödelse med denna klängiga omsorg? Men växligheten kommer att överleva. Se bara på den frodiga skog som återtagit makten runt Tjernobyls havererade kärnkraftverk.

Det är mänsklighetens existens som är hotad. Vi är bara de som utmärkt oss genom att inte vilja passa in i balansen.

Såna där tankar kan komma för en under trädkronornas prakt i Mackmyraparken. De konstnärliga stickningarna skriker skärt och rött och blått men har svårt att riktigt göra sig sedda. De vill både passa in (som Anna Nyberg Pudelzons garn- och tygfjärilar) och sticka ut.

Pija Johanssons glesvirkade sjöstjärna är en liten varelse som försöker klänga sig fast mellan träden i blåsten.

Lisbeth Wahlbergs välmenande trädkramare känns bara allt för bekanta och lama.

Marie Ytterbom och Marie Jäderberg Vasdekis har gjort det gemensamma verket ”Sommarklippet” – en blomstersmyckad och instickad gräsklippare. En förklädd hotfull maskin. Ha, som om grönskan skulle låta sig luras så lätt.

Motivstickade lappar har hängts med nypor på tvättlinor tvärs genom ett skogsparti. Ödmjukt mjuka tavlor; konsten böjer sig hövligt för naturens makt.

Årets skulpturutställning i Mackmyra Brukspark har alltså textilt tema. Ansvariga Kiki Larson har bjudit in ett stort antal konstnärer att medverka. Enbart kvinnor, varför kungörs inte.

Allt var ännu inte på plats vid Arbetarbladet Kulturs besök. Samlat intryck blev en ganska ospännande hyllning till naturen. Men det kommer förstås att finnas betydligt mer att upptäcka vid den officiella invigningen som sker 6 juni.

Parkmiljön är hänförande. Det mesta av textilkonsten jag såg vill hänföra ytterligare med sin glada påhittighet. Konsthantverkskollektivet Kollakolla har omsorgsfullt garnklätt den gamla parkpaviljongens kolonner i både traditionella och modernare mönster. Malplaceringen är mycket av poängen i denna typ av ”graffiti”; byggnader och björkar förväntas liksom inte ha kläder.

En som dock sticker hål på idyllen är Ockelbos Annelie Krantz. Inför hennes ”Hål i tiden” står jag lamslagen. Ett meterstort spindelnät virkat av remsor från sopsäckar stänger vägen. Det här känns oroande. Skräpbergets svarta hål vill fånga vandraren.

Vi producerar var och en 478 kilo hushållsavfall om året, rapporterar Eko-nyheterna samma morgon som min text om Mackmyra ska skrivas. Visst var det trevligt att vara ute i friska luften, att på köpet få se skogsdungar inredda glatt och dekorativt. Men larmsignalerna som tränger igenom från Annelie Krantz verk är det enda jag behöver ta med mig.

Mer läsning

Annons