Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Författarfenomenet Ferrante – varför så mystisk?

/
  • Frukt- och grönsaksförsäljningen i en gränd i Neapel skulle kunna vara hämtad ur Elena Ferrantes första bok om Elena och Lila,
  • Den första boken om Elena och Lila utspelas i Neapels fattiga kvarter på 1950-talet. I dag arrangeras turistvandringar i Neapels Ferrantekvarter

I fyra tätt sammanhållna romaner ger Elena Ferrante skoningslös röst åt hur det är leva som kvinna i Neapel. Få vet vem författaren är och inget tyder på att hon någonsin tänker träda fram.

Annons

När Elena Ferrante debuterade 1992 var det med en annan roman men under samma pseudonym: "Jag har redan gjort tillräckligt för den här berättelsen: Jag har skrivit den. Om boken är värd något borde det räcka" förklarade hon i ett brev till sin förläggare Sandro Ferri.

Ferrante, nyligen nominerad till Man Booker prize för den avslutande delen om de två väninnorna, Elena och Lila, förklarade redan 1992 att hon aldrig kommer att ta emot några priser, om hon skulle få några. Hon tänker inte marknadsföra sina böcker heller – i synnerhet inte i tv.

Artistnamnet Elena Ferrante är påfallande likt Elsa Morante, den italienska efterkrigstidens stora kvinnliga författarstjärna som liksom sin efterföljare skrev fantastiska epos med den lilla människan i fokus. Men varför denna envisa anonymitet?

Sara Ehnholm Hielm, finsk förläggare och kritiker just nu bosatt i Rom, säger som författaren och Ferranteälskaren Jhumpa Lahiri: En anonym författare kan vara ärligare.

– Även om det inte är helt självbiografiskt kan hon visa sidor av sig av sig själv som alla människor har. Hon kan vara helt skoningslös och skriva rakt ut precis som allt är, det drabbar inte hennes omgivning på ett sätt som det annars skulle kunna göra.

Ferrante drar sig inte för att skildra sådant som opersonligt äktenskapssex och mödrars lust att ibland lämna sina barn, framhåller Sara Ehnholm Hielm. I den första boken, "Min fantastiska väninna" som nu kommer i svensk översättning rymmer den helt livsavgörande vänskapen mellan Elena och Lila även djupt beroende, konkurrens, ibland till och med hat.

– När jag läste tänkte jag: herre gud, det här har jag aldrig läst förr. Men jag kände igen allt. I dagens medieklimat dras det ofta paralleller till författarens liv, vilket kan vara hämmande.

De två flickorna växer likt författarkollegan Silvia Avallones tonårstjejer i "Stål" upp i genuin arbetarklass och i trånga kvarter, präglade av våld och aggression. "Hur kunde man stå ut på den här platsen av kaos och fara i närheten av Vesuvius?" skriver Ferrante.

Mardrömsscenariot för de båda flickorna är att deras liv ska bli som deras mödrars.

Men när Lila envist hävdar sin rätt att fortsätta i skolan kastar fadern, skomakaren, till slut ut henne genom fönstret. Genom hela den första boken finns ett raseri över sakernas tillstånd. Lila drar kniv mot kvarterets utmanande camorrista. Hon är beredd att döda om han inte lämnar hennes väninna ifred. I stället för att knäckas av de hårt patriarkala strukturerna i 1950-talets Neapel stärks de båda flickorna på olika sätt.

– Jo, men de är exceptionella, och de måste slåss väldigt hårt. Elena studerar för livet, fruktansvärt hårt. Det är bildningen som ska ta henne därifrån, medan Lila, briljant och begåvad på så många fler sätt, stannar kvar.

Elena blir författare och romanernas berättarröst. Genom livets olika skeenden försöker hon förstå hur det förflutna gjort henne till den hon är. Sara Ehnholm Hielm är inte den enda som jämför henne med Knausgård.

– Skrivandet är livlinan som för Elena bort från sitt förflutna, men allt hon skriver kommer från Neapel, från Lila, från bakgrunden som hon skäms för.

Paradiset, Amalfikusten och Capri, ligger nästgårds men utom mentalt räckhåll för den som sitter kvar i klassamhällets skruvstäd. Sara Ehnholm Hielm ser Ferrantes böcker som ett feministiskt befrielseprojekt som hon menar är typiskt för just Italien.

– Den syns kanske inte direkt men den finns därunder. Ett slags 70-talsfeminism om mödrar och döttrar, hur kvinnor måste lära sig att älska och acceptera sina mödrar. En kritiker skrev att Ferrante ger intellektuella kvinnor en ovärderlig gåva: böcker som talar till dem på ett språk deras mödrar kan förstå.

Mer läsning

Annons