Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Författarintervju: Litterär lurendrejare gav romanidé

/
  • Daniel Kehlmann utforskar slumpen kontra ödet i sin senaste roman

Tre söner överges av sin far efter en mystisk hypnosshow. I vuxen ålder flätas deras liv åter samman. Slumpen eller ödet? Det är en av motsättningarna som Daniel Kehlmann utforskar i sin senaste roman "F".

Annons

Hade det inte varit för ett slumpartat möte med en litteraturintresserad lurendrejare på en buss i Mexiko är det inte säkert att "F" hade kommit till.

– Utan den mannen hade jag kanske skrivit något helt annat. Det är svårt att veta, man kan inte testa det genom att gå tillbaka. I verkligheten är man fast med verkligheten, i litteraturen kan man faktiskt ompröva den, säger han.

De tre bröder som "F" kretsar kring är alla lurendrejare på sina sätt: en är olycklig präst utan gudstro, en godhjärtad konstförfalskare och en paranoid ekonom som försnillar pengar. De är alla präglade av kvällen när de som barn gick på en hypnosshow och pappan övergav familjen för att bli "stor författare". Genom boken flätas brödernas historier samman på ett stundvis kusligt, stundvis humoristiskt vis.

Daniel Kehlmann poängterar att i en roman är slumpen egentligen en omöjlighet: där finns alltid en gud, en författare som bossar över allas öden. Han var ändå intresserad av frågan.

– Måste deras liv bli så här, eller är det resultatet av ett idiotiskt sammanträffande? Jag vet inte. Den rationella hållningen är att det inte finns ett öde, men vi är programmerade att tro att våra liv är nödvändiga, som en vanföreställning vi alla delar. Det är svårt att acceptera den fullständiga slumpmässigheten som ett existentiellt faktum.

Kehlmann, som fick sitt internationella genombrott med romanen "Världens mått" 2005, är känd för att kombinera existentiella funderingar med humor och mystik. Kärleken till spökhistorier gör sig alltid påmind, så även i "F".

En skillnad var att han den här gången skrev utan en färdig plan. Vissa frågor lämnas obesvarade, han ville experimentera med hur pass öppen en roman kan vara.

Har du själv blivit hypnotiserad?

– Ja, men det fungerade inte, och det gjorde mig lite ledsen. För ett ögonblick tänkte jag att jag kanske kunde övertyga mig själv om att jag inte kunde röra på mina händer, men i nästa tänkte jag att det är klart jag kan, det är mina händer! Det finns inget magiskt med hypnos, det handlar om människans önskan att lyda.

Men han vet ändå mycket om illusionens kraft. Han skrev sin första roman som 21-åring men hade aldrig kunnat göra det om han trott att han skrev en roman.

– Det var för läskigt. Jag intalade mig själv att jag skrev en väldigt lång novell. Du måste alltid lura dig själv som författare. Thomas Mann beskriver skrivandet som att korsa en öken. Det är omöjligt om du tänker på att du ska korsa en öken.

Han jämför författaren med skådespelaren, hur de båda måste gå in i sina rollfigurer. Själv kan han inte alls känna ett släktskap med romanens författare, pappan som överger sina söner.

– Uppfattningen att en författare måste vara helt ensam är så 1800-tal. Och om du offrar allt för att bli en "stor konstnär" och det inte funkar, då blir du bara en fånig figur.

Men oavsett igenkänningsfaktor njuter han av att träda in i figurernas inre världar.

– Det är utmanande men väldigt roligt. Livets största begränsning är att vi är de vi är, vi kan inte vara några andra, men genom konst kan man faktiskt bli en annan i viss utsträckning. Om jag hade skrivit självbiografiskt hade jag berövat mig själv min största lycka.

Mer läsning

Annons