Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Formidabelt kul om tomtar på loftet

/
  • Rickard Törnkvist debuterar med en vildsint roman om att tappa greppet om verkligheten.   Foto: Moa Karlberg

Annons

Framgångsrik ung reklamare vaknar upp i sitt eget piss i en säng på psyket. Tvångsintagen. Bältad. Ser tomtar!

Stockholms innevärld snurrade för fort. Eller finns fröet till Ruben Larssons galenskap längre tillbaka, i uppväxten med en alkoholiserad farsa?

Rubens upplevelser skildras i jagform, i ”Kanindansen” av romandebutanten Rickard Törnkvist. Om Törnkvist sägs att han själv jobbat på reklambyrå en gång, och hoppat av karusellen.

Men formuleringsglädjen bär en före detta copywriter med sig. Hej vad det går! Törnkvist får läsaren att känna sig lika speedad som Ruben. Killen är en synonym till stirrig. I ett avsnitt i boken kör han bil med munnen full av kokablad och en dödligt sårad hustomte vid namn Bengtzon (”två äpplen hög”) på passagerarplats för transport till en väntande älg.

Rickard Törnqvist skriver helt enkelt formidabelt roligt. Eller tragikomiskt då; klart det inte är kul med en psykos.

Stressade Ruben Larsson har knäckt nacken på en av Skansens lemurer. Detta gigantiska normbrott bestraffas med Stesolid, Theralen, Disipal, Sobril, Xanor, Oxascand… Han sitter pillerdrogad på sjukhusaltanen och ser kaninerna på gräsmattan dansa ringdans kring en tomte – röd luva, blå jacka… Stackars Ruben ”tar ett stapplande steg bakåt och springer skrikande in på avdelningen”.

I Ruben Larssons huvud visar sig dock den där lilla figuren så småningom vara både verklig och nyttig. Faktum är man inte på något vis har känslan av att befinna sig i en saga. ”Kanindansen” är närmast att beteckna som en modern storstadsskröna. Liknande spattiga män som löper amok finns också hos Kari Hotakainen (ännu en före detta reklamman) och pseudonymen Hans Koppel.

Rickard Törnkvist må ha fallenhet för dråpliga formuleringar, han lyckas ändå väl i gestaltningen av Rubens sjuka sinnestillstånd. Jag kommer faktiskt att tänka på Kristoffer Ahlströms ömsinta, mycket allvarsamma Stockholmsroman ”Ett liv för lite” härom året, om superintelligent pojke som växer upp till en deprimerad man, och skildringen av hur huvudpersonens snabba hjärna bäddas in i tabletternas bomull.

Kanske måste det också sägas några ord om arbete. I dag stupar välbetald medelklass av arbetsbörda medan andra lämnas utanför systemet. Så är ”Kanindansen” ännu ett uttryck för den arbetskritik som just nu uppmärksammas inte minst genom sociologen Roland Paulsen?

Nja, Ruben tycks efter sin häpnadsväckande självterapi redo att återvända till ekorrhjulet. När tomtarna på loftet är borta har romanen tyvärr inte mycket längre perspektiv än Södermalm.

Mer läsning

Annons