Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från det inre av barrikaderna

/
  • Yvonne Hirdman berättar om sig själv så att det blir en stridsskrift.

Utifrån det personliga blir världen fattbar! Anna Jörgensdotter läser en självbiografi och finner en stridsskrift, i Yvonne Hirdmans "Ego-historia".

Annons

Det första jag läste av Yvonne Hirdman var ”Att lägga livet till rätta” (1989). Sedan ”Den röda grevinnan” (2010) som jag slukade.

Hirdman är professor i kvinnohistoria och genushistoria. Och har nu skrivit en självbiografi, en myllrande 1900-talsresumé. Delvis återvändande till tillrättaläggandet av livet, men inte som ett jäkla pussel, allt hänger ihop med skavande kanter, som blodigt stöts mot varandra.

Fotografierna på omslaget: Spexande, poserande Yvonne Hirdman, en hopsmältning av två riktningar, ideal: den fria kvinnan och den kvinna som ändå, hela tiden, måste tänka på att ”framstå”, vara ”bild”.

På pärmens insida: feministtecknet. Som en sammanfattning, mer än en symbol. Feminismen är inte svaret (det finns ju inget svar, som Hirdman konstaterar), men medlet, praktiken. Och läsaren får följa Hirdmans, hm, livsresa. Fast det handlar ju inte om att komma fram. Och heller inte om att resa. Utan om att existera. Orka existera. Via, till exempel, följande:

Skrivandet:

”Så lärde jag mig dessa ljuvliga bokstäver som skapar en väv av ordning i detta konstiga liv, bokstäver som nästan alltid ger tröst /…/ Jag tänkte inte finna mig /…/ Jag fann mig inte – fast jag tvingades att finna mig /…/ Därför skrev jag jämt” (dikter, självanalyser, avhandlingar)

Arbetet (och gemenskapen i feministiska nätverk som exempelvis Forum för kvinnoforskning):

”Gråt inte, forska!” (Men också förstås misogynin i den klaustrofobiska akademiska världen, synen på kvinnohistoria som separerat från politisk historia, kampen som inte tycks ta slut).

Uppvaknandet (att vara förbannad istället för tacksam/bitter):

”Parallellt med denna hjälplöshetens, passivitetens, den perversa kvinnlighetens strategi, fanns något helt annat. En visshet om att jag var bra.”

Ifrågasättandet:

”Vad ska vi göra med denna ålderdomliga överbyggnad som inte längre är anpassad till den förändrade grundvalen?” Här talar Hirdman om äktenskapet, men går ju att applicera på mer än så. ”Det finns ju ett myller av misskötta projekt som bara överlever och överlever.” (Klimat, skriver hon, maskulinitet… )

Hirdman sätter färg och stämning explicit. Från klädval, till politiska beslut. Detaljrikedomen imponerar. Ändå ber hon om ursäkt för att hon inte minns!

Före feministtecknet, och efter titeln, finns epitetet ”Ego-historia”. Signalerar en viss genans – hu, att som kvinna skriva så här brett och vitt om sig själv. (Svårt att se att en man skulle reservera sig på samma vis). Berättelsen blir, som alla berättelser, minst intressant när den blir intern (stor skillnad mot personlig).

Men det Hirdman gör har jag inte riktigt läst förr. Hur gränslöst hon väver in sitt egna i omvärlden eller vice versa. Det är svensk historia – från efterkrigstidens sköra optimism, via 70-talets omvälvningar (daghemsutbyggandet, fri abort, ny skilsmässolag), genusdebuten på 80-talet, till ett högerfixerat 90-tal.

Välfärdssverige blir en parodi eller en kliché när kvinnornas behov så konsekvent hålls utanför. Folkhemsövergreppen, vad som sker med kvinnor som hamnar utanför normen och inte minst vad som sker med deras barn. Hirdmans egna barn är frånvarande. För att markera självständighet? Fast barnen i sig är ju ingen kvinnofälla. För att skydda dem? Omsorgen är kvinnornas, omsorgsyrket nedärvt kvinnligt, och allting går i absurda cirklar.

Hirdman anklagar länge sin mamma istället för samhället. Vilket än mer understryker absurditeten samt den otydliga privat-politiskt gränsen (som skuggrörelser, insvepta i varandra).

Genom allt: det konstanta, kompakta förtrycket – outhärdligt subtilt i sitt uttryck, men desto grövre i sitt innehåll. Eller som Hirdman utropar: ”Dessa ideliga förolämpningar!” Plus också avståndet, herregud, mellan kvinnorollen/idealet/begreppen och en själv.

Hirdman återkommer till detta svåra: ”Jag har alltid avskytt ordet ”kvinna” – ett äckligt ord /…/ ett ord som dryper av hona /…/ något primitivt, nästan slemmigt, som liksom opererar inom en som en annan Mr Hyde.”

Den språkliga energin slår gnistor, även i det allra mörkaste finns en rättfram stridsvilja – som gör att det inte alls blir en ”ego-historia” utan ytterst universell. Går att relatera till, oavsett generation. Förhoppningsvis även oavsett kön, men det är inte säkert. Oavsett bakgrund? Könet ställs före klass. Det finns ett tydligt intresse av klass och politisk hållning, men också en blind fläck, något som obönhörligt fattas. Också att historien är så vit. Det är hennes erfarenhet från sitt sorts ursprung och sammanhang.

Bilder av ”underordningens praktik” staplas på rad/tidslinje som ett skräckkabinett. De professionella hemmafruarna och den extremiserade feminiteten som fortfarande i dag är ett sorgligt ledmotiv, på vilken arena vi än befinner oss. Hirdman ger en fyllig inblick i en utveckling – mot genustänk och mer rättvisa – som hon ju själv varit en aktiv del av.

”Medan jag var ung” är ett lika viktigt som underhållande tidsdokument, tillika – eller än mer! – en uppfordrande stridsskrift.

Men det är utifrån det personliga som världen blir fattbar och förhoppningsvis också omformbar. ”Självbilden mörknar – så är det ju – den skuggas av att be om ursäkt för sin längtan.”

Och stridsskriften och historieskrivningen mynnar ut i detta: Denna längtan efter en annan ordning. Ett vi. På så många olika nivåer.

Mer läsning

Annons