Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fulsex, manskris och Platons grotta

/
  • Mark Frygells utställning
  • Manlighetens kris – ett tema i Mark Frygells konst.
  • Mark Frygell har utbildats vid Konsthögskolan i Umeå.
  • Mark Frygells utställning
  • Färgen rinner tjock som dressing.

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har greppat Platons grottliknelse. I den målar han upp en bild av människor som sitter fastkedjade i en grotta, med blickarna mot grottans inre. Bakom dem brinner en eld, och skuggorna från den är den värld som fångarna ser – sinnevärldens imperfekta föremål.

Annons

Nu vet jag inte om det är helt nödvändigt att kunna sin Platon för att se Mark Frygells utställning på Kulturkiosken, även om den har namnet ”I was reclining against the negative space of Plato´s cave”.

Kulturkiosken har en stor utställningsyta, som kan utnyttjas sparsamt, med några få verk, eller överösas med konst. Mark Frygell har valt båda alternativen, kan man säga. Verken är två, men varje verk består av ett myller av teckningar, målningar och enkla skisser.

Hans estetik kombinerar serietidningens berättande med referenser till Picasso och expressionism. När varje verk har så många pusselbitar, kan betraktaren skapa sin egen berättelse, som i ett interaktivt spel. Bitar som inte passar in i den egna berättelsen kan ignoreras.

Ena väggen, den med Platon-titeln, har ett bredare tema om att hitta sin plats i livet, söka sina egna vägar. Den andra väggen ägnar sig åt att utforska frågan vad det innebär att vara man i dag. Ett tema som är återkommande i Mark Frygells konstnärskap och som han inte är ensam om – i litteraturen ägnar sig exempelvis Henrik Bromander (skönlitterärt) och Marcus Priftis (debattböcker) åt maskulinitetens krisande självbild.

Mark Frygells konst ger ett febrilt intryck, en snabbt skissad bildvärld. Häftstift håller uppe bladen och ligger på golvet under. Vissa av teckningarna är gjorda på hotellpapper med en logga i hörnet.

Gestalterna är inte verklighetstroget avbildade människor, mer inspirerade av tecknade figurer. Mark Frygell menar att det är för att bilderna inte ska bli för påträngande. Gestalternas ansikten har få detaljer, jag tänker att det är så här Linus på linjen skulle se ut om han började grubbla över sitt liv. Jag tänker också på Edvard Munchs ”Skriet” och hur fundamentalt annorlunda den målningen skulle vara om ångestvrålet hade kommit från en verklighetstroget tecknad människa.

Mark Frygell verkar i en grotesk tradition. Livet är inte förskönat i hans bilder. Dressingen rinner färgtjock från en hamburgare och figurerna har fulsex. Hans sätt att bygga stora verk av mindre delar är intressant, men lämnar, på gott och ont, mycket upp till betraktaren. Det är en metod som riskerar att säga allt och ingenting.

Mer läsning

Annons