Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fyrtio års kamp för rättvisa

/
  • Grundaren. 1970 grundade Stig Edling Pockettidningen R tillsammans med Hans Nestius.
  • Det första numret av Pockettidningen R är bar den talande titeln:
  • Pockettidningen R har haft olika utseenden genom åren och inte alltid kommit ut i pocketformat. Nuvarande redaktören Kurt Nurmi återvände till det ursprungliga formatet när han tog över tidningen.
  • Pockettidningen R har haft olika utseenden genom åren och inte alltid kommit ut i pocketformat. Nuvarande redaktören Kurt Nurmi återvände till det ursprungliga formatet när han tog över tidningen.

Annons

Pockettidningen R fyller 40 år, men vill inte bli gammal och trött.

R står fortfarande för rättvisa åt de röstlösa.

– Pockettidningen R, det är den där som alla känner till, men som ingen läser, säger en journalistkollega.

Ja, så kanske det är i dag. Med en blygsam upplaga når tidningen inte längre den breda publiken. Annat var det under 1970-talet.

Tidningen hade då cirka 17 000 prenumeranter och sålde 10 000– 15 000 lösnummer. Journalister på morgon- och kvällstidningarna använde gärna Pockettidningen R:s reportage som källa för artiklar.

Efter nästan varje publicerat nummer fick grundarna och redaktörerna Stig Edling och Hans Nestius ta plats i ”Kvällsöppet”, ett populärt tv-program med höga tittarsiffror, för att debattera frågorna de tagit upp i de senaste reportagen.

– Pockettidningen R hade en oerhört stor betydelse när den kom. Det var en av få svenska tidningar som hade ett underdogperspektiv och det har de lyckats hålla kvar under alla dessa år, säger Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.

Pockettidningen R började som ett opinionsbildande organ för de så kallade R-förbunden. Tidningens ämnesval styrdes av redaktörernas engagemang för socialpolitiska frågor som mentalpatienters och fångars rättigheter.

– Fängelserna var 1800-talsmässiga. Det fanns ingen behandling, ingen eftervård. Och mentalvården var förfärlig. Folk blev inspärrade i 20–30 år utan att vara särskilt sjuka, förklarar Stig Edling sitt engagemang.

Inriktningen låg rätt i tiden, men till framgångsreceptet hörde även formatet. Pockettidningen fungerade både som bok i bokhandeln och som prenumererad tidning.

De reportage som publicerades under 1970-talet bidrog till att utveckla den undersökande journalistiken i Sverige. Inspirerade av Günter Wallraffs arbetsmetoder lät man reportrar spela psykiskt sjuka för att kunna låsas in på Sundby mentalsjukhus utanför Strängnäs. Reportaget tog månader att förbereda.

– Det var ett jätteproblem logistiskt. Först skulle reportrarna tränas att uppföra sig som mentalsjuka. Vi hade egna läkare och sjuksystrar som vi placerat på sjukhuset månader i förväg. De skulle se till att reportrarna inte blev neddrogade. Vi var också tvungna att ge dem terapeutisk hjälp efteråt eftersom vi visste att de skulle utsättas för ganska hemska saker, berättar Edling.

Reportaget fick namnet ”Vårdad till vanvett”. Numrets förord avslutades med orden ”riv mentalsjukhusen!”. Några år senare stängde Sundby sjukhus.

Tidningens stil uppskattades inte av alla. Jan Guillou, som under 1970-talet arbetade på Folket i bild/Kulturfront, menar att Pockettidningen R agiterade.

– Det är en evigt komplicerad journalistisk fråga hur man kan skriva agitatoriskt utan att texten bli mer ledarartikel än redovisande reportage av intressanta fakta. På den punkten syndade Pockettidningen ganska rejält, säger han.

Trots att tidningen under långa perioder hotats av nedläggning har den nu uppnått den för en samhällspolitisk tidskrift aktningsvärda åldern 40 år.

– Egentligen behövs tidningen mer nu än förut. Stora delar av tidningsvärlden har mindre utrymme att göra djuplodande journalistik. Och intresset för sociala frågor är i dag inte lika stort i media som det var en gång i världen, säger Kurt Nurmi som tillsammans med Maria Hagström driver tidningen.

Vad står R:et för i dag?

– Rättvisa. Det första numret hade titeln ”Varför i helvete har vi ingenting att säga till om?”. Det berättar precis om den grundval vi fortfarande har. Att man ska kunna berätta om röstsvaga grupper.■

Mer läsning

Annons