Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävles nya konstchef bangar inte för debatter

/
  • Anna Livion Ingvarsson är ny och förväntansfull chef för Konstcentrum i Gävle. Hon är förtjust i Ingo Vetters rondellvalp; ”platsen där den står var otroligt tråkig innan”.

Konst får betyda mycket i Gävle. Här diskuterar man konst, bryr sig om den och skriver om den i tidningen. Det är det intryck som Anna Livion Ingvarsson, nyligen tillträdd chef för Konstcentrum, fått av staden.

Annons

Hon är förväntansfull och glad på nya jobbet. I själva konsthallen håller man på att montera nästa utställning när jag och fotograf Britt Mattsson kommer för att träffa henne, så vi håller till i ett bibliotek lite längre bak i kulisserna istället.

Anna Livion Ingvarsson kommer senast från Konsthall C i Hökarängen, en liten konsthall som drivs av en ideell förening i en tvättstuga. Dessförinnan arbetade hon åt större instanser som Forum för levande historia och Riksutställningar. Och nu alltså chef för Konstcentrum, Gävle.

Riktigt varm i kläderna tycker hon inte att hon hunnit bli.

– Jag ser till att suga i mig så mycket information jag bara kan just nu, förklarar hon. Jag tittar på stan, på konsten och platserna, ser till att skaffa de kontakter jag behöver. Sånt.

Hon är glad över att få arbeta med konst som har offentligt stöd, att inte behöva ta hänsyn till kommersialismens villkor.

– Här kan vi ha annat med, inte bara sånt som ska sälja.

Finns det något du inte kan göra inom ramarna för Konstcentrums verksamhet – kan du ta hit vilken konst som helst?

– Det är klart att ekonomin är begränsad, men just nu ser jag inget som omöjligt!

Entusiasmen hos nya konsthallschefen är inte att ta miste på, och visst har Anna Livion Ingvarsson visioner och idéer för Konstcentrum. Men några konkreta framtidsplaner vill hon inte tala om – allt är för nytt, saker måste förankras hos medarbetarna först. Det märks att Livion Ingvarsson är mån om att göra saker rätt från början.

Det blir inte heller förrän till våren som nya chefen får presentera första utställningen hon varit ansvarig för, första egna jobbet på Konstcentrum. Vilka konstnärerna blir är inte klart, men det kommer att vara tema miljö och det är ett samarbete med Högskolan. Sommarens program ligger också det färdigt redan, men sen är det dags för Anna Livion Ingvarsson att kavla upp ärmarna: hösten 2010 är hennes.

Blir du inte otålig?

– Nej, det är skönt att arbeta med det planerade. Det ger mig chansen att komma ikapp, nu har jag till exempel gjort en djupdykning i Hjördis Johansson-Beckers konstnärskap.

Hur ska ni nå publiken – vilka vill du ska komma till Konstcentrum?

– Jag vill ju att alla ska komma. Förstås.

Anna Livion Ingvarsson är dock medveten om svårigheterna med att få de breda folklagren att söka sig till instanser som Konstcentrum, och tillägger att alla projekt naturligtvis inte kan nå alla publikgrupper. Då skulle förmodligen poängen med konst gå förlorad.

– Men konst kräver också en social vana av att just titta på konst. Och gör man det som skolbarn till exempel, är chansen större att man fortsätter att besöka konstmuseer.

– Det som är besvärligt för ett ställe som Konstcentrum är att vi visar samtida, ny konst. Som besökare vet du inte säkert vad du ska få, och i värsta fall kommer du tycka att du har slösat bort en eftermiddag. Det är modiga besökare som kommer hit!

Mod är inte bara en egenskap som krävs av konstbetraktaren, utan i lika hög grad av konstnärer, gallerister och konsthallschefer. Konst och mod tycks vara intimt sammanflätande, ett faktum som inte minst aktualiserats i och med bråken kring Anna Odell.

– Jag är rätt förskräckt över hur stort engagemanget blev, hur mycket hat som det getts utlopp för. Att det är legitimt att bli så arg på en konstnär.

Anna Livion Ingvarsson har sett Odells omdiskuterade verk och är imponerad. Trots att hon var förberedd på vad hon skulle få se var det en gripande upplevelse.

– Anna Odell skildrar en personlig händelse, men ännu mer ger hon röst åt människor som annars inte har någon.

Skulle man kunna visa ett verk som Odells i Gävle, tror du?

Konstchefen verkar tycka att min fråga är märklig, höjer lite lätt på ögonbrynen. Jo, visst skulle man det, hon tror dessutom att Gävle har en ovanligt bra beredskap när det gäller konst som provocerar och utmanar. Som Ingo Vetters rondellvalp gör. Anna Livion Ingvarsson är förtjust i den med:

– Den väcker ju tankar, och platsen där den står var otroligt tråkig innan. Minns någon ens hur det såg ut där förut? Vetters konstverk aktiverar en icke-plats.

Anna Livion Ingvarsson har en tydlig förkärlek för konst som utmanar och ställer frågor, att enbart den estetiska upplevelsen skulle spela roll avfärdar hon.

Däremot har hon svårt att förstå varför man skulle vara tvungen att välja mellan exempelvis figurativt måleri och radikal aktionskonst, som i den rådande debatten mellan kulturkonservativa figurationsivrare och kulturradikala som försvarar konstens politiska dimensioner.

– Varje verk har sina egna spelregler. För vissa verk är det estetiska avgörande, för andra är det helt underordnat.

Men får jag gissa har nog Anna Livion Ingvarsson ändå slagsida åt det radikala snarare än det konservativa. Efter att ha blivit plåtad i snålblåsten på trappan, på baksidan av Konstcentrum, kommer hon fram till mig igen. Hon vill tillägga något om vad som gör ett konstverk riktigt bra:

– Konst ska få lov att vara långsam, man ska kunna se på ett verk länge och flera gånger. Och den ska också vara undersökande. Och kritisk.

Mer läsning

Annons