Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävleskådespelare vägrar bli knäckt av klimatkollaps

/
  • Folkteaterns Martin Pareto vill ge perspektiv på klimatkrisen. Han sjösatte ett undersökande projekt som nu landar i en teaterföreställning ute i naturen.
  • Är det något mystiskt med skogspartiet vid Avan? Martin Pareto utforskar platsen där

Vi träffade Folkteaterns Martin Pareto inför en synnerligen miljömedveten urpremiär på Avans soptipp.

Annons

Gävleskådespelaren Martin Pareto led av undergångstankar:

Vad ska vi ta oss till när klimatet kollapsar? När hela civilisationen kollapsar?

Skräcksiffror hit och statistik dit. Naomi Kleins och Johan Rockströms varningar. Förtvinad landsbygd. Övergivna industrier. Konsumtionssamhällets sopberg.

Hjälp. Allt snurrade.

Han ville förtvivlat gärna förstå.

– Jag är jätteorolig för framtiden. Men jag var trött på beskrivningen av att allt går åt helvete.

Så började det. Martin Paretos undersökning, som nu utmynnar i Folkteaterns föreställning "Ett sjunkande skepp/Ett växande slott". Urpremiär på fredag 10 juni.

Han har samlat på sig människors åsikter, känslor och röster. Men undvikit siffror; ”utsläppsmål går inte att göra så mycket teater på”.

– Jag ville få råd om hur jag ska tänka om framtiden, det var idén. Förnuftet kan vara viktigare än rapporter.

– Det fanns mer positiva exempel än jag anade.

Berätta om Detroit!

– Jag var ockuperad av undergångstankar. Vad ska hända? Vad ska vi äta när alla svenska jordbruk är nedlagda? Jag fick pengar för att åka till Detroit och studera hur människor hade börjat odla mitt inne i en stad som hade gått i konkurs. Efter katastrofen hade man börjat bygga upp igen. Det är inte Gävle på nåt vis. Men det är en filosofiskt fin idé.

– Detroit är verkligen slitet och klottrat överallt. Det var som att komma till en svensk bakgård med gamla bilar – jag såg faktiskt en trasig, rostig 740! Men det pågår en omställningsrörelse. Folk tar tag i saker, det bildas nya sociala strukturer, konstnärer flyttar dit. Detroit kommer att bli en föregångare, i dag har man USA:s största torgmarknad.

Vad hände när du kom tillbaka hem?

– Jag ville skapa ett forum där man kan träffas och fabulera fritt kring de här frågorna. Det finns så mycket polemik. Det känns aldrig som om man kan bara prata om hur man upplever situationen.

Så Folkteatern inbjöd till en rad budkavlekvällar med gäster och på olika teman under våren. Medverkade gjorde forskare, landsbygdsutvecklare och författare såväl som Gästrike Återvinnare och en präst.

De lämnade över budkavlar, som tankefrön att ta med in i teaterprocessen.

Vad fick du?

– Ting, texter, en bild på en hjärncell, en burk matjord, en nattvardskalk, råd om sopsortering…

Hur bra är du själv på återvinning?

– Nu har jag blivit nitiskt noga. Det gör skillnad, det fattar man ju. Men jag har det också med mig. Jag kommer ur en generation som tog tillvara allt, till och paketpapperet på julafton. Slit och släng fanns inte.

Vad tänker du om den nya gröna vågen med unga människor som flyttar ut till landet?

– Det är väl positivt, den karaktäriseras av en vilja att leva sin vision. Den nya gröna vågen är en blandning av ny teknik och gammal kunskap, det handlar inte bara om att käka kålrötter.

När jag träffar Martin Pareto för den här intervjun är det mindre än tre veckor kvar till premiären på ”Ett sjunkande skepp/Ett växande slott”. Han har fortfarande inte manuset helt färdigt. Eftersom en budkavlekväll återstår. Fler röster ska skrivas in.

– Det här är "ett pröve”, verkligen ett pröve, understryker han. Det är inte en traditionell föreställning utan en pop up, en händelse.

Denna händelse sker utomhus, vid Avans gamla soptipp där det nu går en naturstig genom grönskande skog. Varför?

– Platsen är ju temat, vår miljö. Det vore konstigt att inte vara ute. Och jag tycker själv om att vara utomhus.

Alla kanske inte kan ta sig fram och det finns ingen hörslinga som inne på teatern …

– Det är sant, även om vi byggt trappor och förberett så gott det går. Men det här är en engångsgrej, man får se det så. Platsen i sig är så speciell. Vi kan ju inte flytta den.

Vad kommer publiken att få uppleva?

– En gestaltad vandring i grupp i lugn och ro där man längs vägen möter nya och återvunna karaktärer, bland annat Mefisto och en galen vetenskapsman som föddes ur samtalet med Gästrike Återvinnare.

– Teatern ska inte säga: så här ska vi göra. Men den kan få människor att reflektera.

Martin Pareto illustrerar sin egen pessimism med ett dilemma från sin hemtrakt Östersund:

Skogsbolagens avverkningar gav jobb åt människor på landsbygden. Men för att få bo kvar där måste de alltså vara med och ta bort den natur som var orsaken till att de ville bo där!

Å andra sidan kräver Martin Pareto att få vara optimist. Att få behålla hoppet.

Hans egna reflektioner om framtiden kan man ta del av i fyra kortfilmer som också är en del i projektet. De finns att se på Folkteaterns webbsida och på Youtube. I en av filmerna återger han ett citat som brukar tillskrivas Martin Luther:

”Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag”.

– Klimatkatastrofen är en stor och viktig fråga som alla kommer att bli tvungna att förhålla sig till. Men jag tror att folk vill samarbete och lösa det här. De flesta vill väl världen gott.

– Vi orkar inte längre höra debattörernas siffror där alla säger olika. Kanske ligger lika mycket värde i att människor hittar tillbaka till sin egen samklang med naturen.

Mellanrum är ett ord som Martin Pareto återkommer till. Samtalen på budkavlekvällarna har varit behövliga mellanrum i det offentliga samtalet, menar han. Det märkliga lilla skogspartiet vid Avan är ett mellanrum i naturen. Teaterhändelsen ”Ett sjunkande skepp/Ett växande slott” är tänkt som ett mellanrum i verkligheten.

Eller man kan kalla det en sorts utflykter i det okända som konsten är ensam om att kunna arrangera.

*

LÄS MER: Folkteatern ger föreställning på soptipp.

Mer läsning

Annons