Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gaza - en sorgesång

/

Det som i dessa dagar pågår i Gaza är bortom allt sans och förnuft. Medan bombkrevaderna sliter människokroppar i stycken och inympar ett nästan genetiskt hat i de överlevande sitter vi på behörigt avstånd och tummar på våra gamla argument om skuld och straff, vem som bär skulden och vem som har rätt att utdela straff.

Annons

Argumenten lånas ur såväl Bibeln som ur förra seklets historieböcker, men respekten för ett människoliv väger mycket lätt. Skalan är i dagsläget 1/100, hundra döda palestinier per israel. Vattnet är slut, elektriciteten bruten, en och en halv miljon människor på en tunn landremsa…

På sommaren 1942 påbörjades infångandet och deporteringen av människor från Warszawas judiska getto. Förintelsen hade påbörjats och skräcken spreds sig över Europa. Under den påföljande vintern hade vanmakt gått över i motstånd som organiserades av ZOB, en judisk kamporganisation.

De tyska ockupanterna som hade den slutgiltiga lösningen för ögonen torde ha blivit både tagna på sängen och överraskade av den beskjutning, som en illa utrustad partisanstyrka satte igång den 19 april 1943, dagen före Hitlers födelsedag! Det gick förstås åt helvete, efter drygt tre veckor sprängdes synagogan i luften, en nog så tydlig signal på att upproret var kväst. Innan dess hade ockupanterna med eldens hjälp tvingat fram den del av civilbefolkningen som gått under jord.

Ja, vad gör man med sin vanmakt?

Hösten 1990 fick jag själv uppleva det Heliga landet, som jag mindes från Vasseruds folkskola. Tillsammans med ett par kollegor i kulturarbetarbranschen var vi inbjudna av Histadrut, den israeliska fackförening som bildades 1920. Det politiska läget var även då spänt, Kuwaitkriget pågick och av västerländska turister syntes knappt ett spår. Jag minns hur man kunde ströva nästan ensam vid Genesarets sjö.

Vi besökte både den moderna staden Tel Aviv och klagomurens och Tempelbergets Jerusalem, vi var i Betlehem och vi träffade många fina människor. Några som arbetade aktivt i fredsrörelsen, en del kulturkollegor förstås och några enstaka palestinier. Och jag minns att jag på marknaden i Jaffa köpte mitt första ”mjällgarage”, en mössa som ursprungligen kom från Buchara i Uzbekistan, hopknåpad med den förfinade petit point-tekniken.

Det hade varit dagar fyllda av möten och upplevelser, dofter från en främmande värld, tankar som strandade i folkskolans gamla planscher med Galiléens berg och olivträdens skugga.

I ytterligare en ny värld, totalt befriad från annat än steril miljö och ofruktbar misstänksamhet, hamnade jag när jag skulle genom tullen vid flygplatsen i Tel Aviv.

Orsaken till det lilla korsförhöret kom sig av ett tjogtal duvor i pärlemor, som jag stoppat ner i min väska.

– Vem hade jag träffat? Vad var det för syfte med resan? Plötsligt var jag en presumtiv terrorist, kändes det som. Dessa små, oskyldigt vackra fredsduvor, att de kunde utlösa ett sånt säkerhetsintresse…

Och nu bombar israeliskt stridsflyg Gaza-remsan, stridsvagnarna mullrar, människor lemlästas eller dör, hus rasar samman och den israeliske kaptenen Guy Spigelmann påstår: ”Allt vi använder är tillåtet enligt folkrätten”, när han anklagas för fosforbombning. Som om det vore OK att döda barn, kvinnor, att bomba civila mål och förhindra att de skadade får hjälp! Men all denna terror och förödelse, detta omänskliga lidande, motiveras enligt den israeliska sidan – och kristdemokraternas Alf Svensson – av de avfyrade Hamas-raketerna mot Ashkelon och andra städer i södra Israel.

USA:s avgående president är den som skulle kunna åstadkomma ett eld upphör – om han nu önskade något sådant. FN:s säkerhetsråd är lamslaget och bakom ryggen på det palestinska folket pågår nån sorts diplomatisk kohandel mellan USA och Egypten, Saudiarabien och andra ekonomiska intressenter.

Häromdagen var vi ett hundratal människor på ett blåsigt torg i Karlstad som ville uttrycka vår medkänsla och solidaritet med det palestinska folket. Men också med det judiska folket, för detta är ett krig som ingen kan vinna. Förintelsen drabbar bägge parter, lika successivt som effektivt. En tvåstatslösning, respekt för FN:s resolutioner, de mänskliga rättigheterna samt för humanitär rätt är vad som krävs för en möjlig framtid i fred.

Vägen dit tycks längre än någonsin, men varje steg i rätt riktning för folken närmare det gemensamma målet.

Stoppa massakern i Gaza! Upphör med raketbeskjutningen mot civila mål i Israel!

Till sist, några rader av den norske poeten Georg Johannessen, ur dikten ”Partisansång”, till minne av det judiska upproret i Warszawas getto i april 1943. Med nuets fruktansvärda situation kan texten lika gärna handla om Gaza, i januari 2009:

/---/

Dikten ”Partisansång” i svensk tolkning av artikelförfattaren.

 

 

poet, Värmland

Mer läsning

Annons