Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Genuspionjärerna finns på Fängelsemuseet i Gävle

/
  • Desirée Kjellberg och Katarina Kallings pratar mycket om genus och mångfald i sitt arbete på Sveriges Fängelsemuseum, som ligger i framkant bland museer i dessa frågor i Sverige.
  • Desirée Kjellberg och Katarina Kallings pratar mycket om genus och mångfald i sitt arbete på Sveriges Fängelsemuseum, som ligger i framkant bland museer i dessa frågor i Sverige.
  • Sigrid Olsdotter Granlund dömdes för barnamord.
  • Sara Larsdotter dömdes för olovlig brännvinsbränning. Fängelsemuseet ville ha en docka av henne som utstrålar ett traditionellt okvinnligt kroppsspråk.
  • De fula orden för att beskriva kvinnor var – och är fortvarande – många.
  • Här visas hur samma brott gav olika straff för män och kvinnor.

En ny bok, "Genusförbart", ger konkreta tips om hur museer kan bli bättre på mångfald. Vi tog med boken till Sveriges Fängelsemuseum i Gävle och pratade genus med Katarina Kallings och Desirée Kjellberg.

Annons

Sara Larsdotter sitter och super i fängelsehålan med den gravida magen i vädret. Hon stämmer inte in på några stereotyper om hur en kvinna ska bete sig. Och det är exakt så Katarina Kallings och Desirée Kjellberg, som har gjort utställningen på Sveriges Fängelsemuseum i Gävle, vill ha det.

Sara Larsdotter var en verklig person, dömd för olovlig brännvinsbränning, som nu har blivit en docka i slottshäktet, där det låga taket pressar ner mot besökaren och klaustrofobin är påtaglig.

Intill henne sitter en man i bojor och ser stereotypt omanlig ut. Uppgiven och slokande. Inte heller hans utseende är en slump.

Vi har tagit oss till fängelsehålorna för att se exempel på hur Fängelsemuseet har arbetat med genusperspektiv i utställningarna. Innan vi tar oss ner i mörkret, har vi suttit en timme i museets kontorsdel i ljuset vid ett stort, bastant bord och pratat med anledning av en ny bok: ”Genusförbart”. En bok som ger konkreta, handfasta råd till hur mångfalden och genusarbetet kan bli bättre i svenska museer.

Sveriges Fängelsemuseum ligger i framkant inom genustänk bland svenska museer. Men museichefen Katarina Kallings och intendenten Desirée Kjellberg är ödmjuka när de berättar om hur relativt ny genusmedvetenheten är och hur de själva länge saknade kunskaperna och, när de fått kunskaperna, verktygen för att teorin skulle märkas i praktiken.

– Det har hänt otroligt mycket på bara tio år. Före det famlade vi i mörkret, men jag kan se i min egen produktion hur långt utvecklingen har kommit och att det nu finns verktyg att jobba med, säger Desirée Kjellberg som tidigare har jobbat för flera museer som frilansande utställningsformgivare.

Boken ”Genusförbart” ger sådana konkreta verktyg i listform. Fredrik Svanberg skriver i ett av kapitlen: ”Museisystemet i Sverige skapades generellt i den värld under sent 1800- och tidigt 1900-tal som föregick mångfaldssamhället. Innan jämlikheten, innan religionsfriheten, innan det sexuella likaberättigandet och innan rastänkandet och idéerna om ett enhetligt ursprung visade sig felaktiga. En värld där mångfalden i bästa fall var osynliggjord.”

Genusperspektiv ska skiljas från medvetenheten om att lyfta fram kvinnans roll i olika historiska epoker. Desirée Kjellberg exemplifierar med arbetet med Länsmuseet Gävleborgs utställning Moderna tider, där de fick kämpa bara för att hitta kvinnor att berätta om. Genusperspektivet lyfter inte bara fram kvinnor, utan problematiserar könsrollerna på ett djupare plan och sätter frågetecken kring vad som är kvinnligt och manligt. Som den supande, vulgära Sara Larsdotter i fängelsehålan och hennes traditionellt okvinnliga kroppsspråk.

– När vi gjorde utställningen i slottshäktet ägnade vi mycket möda åt att bryta sönder stereotypen av vad en brottsling är. Där har vi valt ut fall som den gängse personen inte tänker på som en brottsling. Kvinnorna är inte bara offer och männen är inte bara råa brottslingar.

Som frilansande utställningsformgivare har Desirée Kjellberg genom flera olika museer varit med om resan genusperspektivet har gjort från att ses med en skeptiskt avvaktande blick till att i dag vara hett.

Tror ni att fler människor skulle besöka våra museer om de kände att deras historia berättades i dem?

– Självklart! Vi exkluderar många människor genom att bara berätta en historia och inte allas, säger museichefen Katarina Kallings.

För ett fängelsemuseum är det lätt att hamna i fällan att göra kvinnan till ett offer. Ibland var hon det, men långtifrån alltid.

– Vi måste berätta andra berättelser om kvinnan. Så länge vi reproducerar bilden av oss kvinnor som offer så blir vi aldrig någonting mer än offer. Det vi berättar här tar skolungdomar till sig som en sanning, och får de inte höra annat än att kvinnan är ett offer tror de att det är genetiskt, vilket det inte är.

Ett annat problem för ett fängelsemuseum, är att spegla mångfalden i hur samhället såg ut. Sverige har alltid varit mångkulturellt, men att i en liten utställning som på fängelsemuseet lyfta fram ett exempel på en invandrad brottsling ger ett skevt perspektiv.

– Vi har problemet att om vi lyfter in dem i det här lilla persongalleriet som Fängelsemuseet visar, kommer människor hit och får fördomar bekräftade. Vi kan inte göra det, eftersom det främst var svenskar som satt i fängelserna och att lyfta fram någonting annat ger en felaktig bild.

Däremot letar de i materialet efter en HBTQ-person, som kan få fungera som exempel på hur rättsväsendet behandlade det från normen avvikande.

När en utställning ska byggas från grunden, finns i dag verktygen för att ge utställningen ett genus- och mångfaldsperspektiv. Men utställningar är dyra att producera. Boken ”Genusförbart” tar upp frågan hur befintliga utställningar i museer med små medel kan bli bättre på genustänk. Desirée Kjellberg ger ett exempel på en till synes liten detalj som kan betyda mycket.

– Jag brukar tänka hur man ställer ett par skor i en monter, ett par manliga och ett par kvinnliga. Då blir det lätt att man ställer de manliga skorna, som är mer bastanta, rakt och enkelt och de kvinnliga i ett slags pimpinett balettposition intill. En sådan sak är väldigt enkel att åtgärda – hur står skorna. Det låter ju jättenördigt, men i det stora hela är sådana detaljer viktiga.

Genus och mångfald är inte okontroversiellt. ”Genusförbart” berättar om hur hot och hat kan ösas över museer som lyfter fram dessa perspektiv. Katarina Kallings och Desirée Kjellberg har inte drabbats själva, men Katarina Kallings säger:

– Om vissa högerextrema partier fick mer makt skulle de väldigt gärna vilja stänga ner vårt museum.

Desirée Kjellberg fyller i:

– Jag tror att det är lättare att gå på journalister än museipersonal. Journalister står med namn vid artiklarna på ett annat sätt än vi som arbetar på museer. Vi ingår i en grupp och kan gömma oss bakom museets namn.

Mer läsning

Annons