Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glappet i musik­världen

/
  • Tuff bransch. Även om The Soundtrack of our lives är en känd grupp betyder det inte att pengarna rinner in. ”Det gäller att vara noga med avtalen, de försöker alltid snärja dig som person”, konstaterar Ian Person som har kockyrket som reservutväg när det inte går att leva på musiken längre.

Jag vill beskriva honom som en rockens Mozart, Ian Person, kompositör och musiker.

Annons

Han är sedan 1995 en del av gruppen The Soundtrack of our lives där han är låtskrivare och gitarrist, men håller just nu på att spela in sin andra egna skiva tillsammans med ett nytt band.

Han har, tillsammans med The soundtrack of our lives, rest världen över, spelat på de största klubbarna och rockfestivalerna, turnerat och stått på scen med flera av vår tids mest kända artister som bland annat,Rolling Stones, Oasis, U2. De har vunnit flera Grammis i Sverige och även varit nominerade till Grammis i USA.

Det var 2004, jag skulle regissera en ny tv-serie och letade efter en kompositör, när jag fick ett tips från en vän om Ian. Vi bestämde att vi skulle ses och att han skulle ta med lite musik han gjort.

Det blev ett oförglömligt möte. Han kom inte bara med musiken till tv-serien, det var något annat också, som jag inte kunde sätta fingret på då, hans musik var djuplodande berättelser som flödade av bilder. En pusselbit till mitt eget filmskapande.

Det blev vårt första samarbete av flera.

Musiken till serien kom sedan ut på skivan “Diamonds in the rough” år 2006.

Som musiker är han helt självlärd och han berättar att han inte kan läsa noter. ”Det är som kinesiska för mig”, säger han och skrattar.

Men hur klarar man sig då, tänker jag, som musiker? Behöver man inte kunna noter?

Ian berättar att när första embryot kommer till en ny låt, så är det som det kliar i kroppen och då plockar han upp gitarren och så kommer det bara. Det är alltså inte så att han först hör musiken i huvudet utan den kommer när han börjar spela.

Sen spelar han in, först på diktafonen numera på telefonen, och får ihop en refräng och en vers som han sen tar med sig till sin skrivarlya.

”Det är nu hantverket kommer in, och disciplinen som krävs för att göra låten klar.” Sen kan det bli så, berättar han, att låten växer i huvudet, att han hör den och går och nynnar på den.

”Om man då är på stan och ska ta sig hela vägen hem nynnande, så skulle det så klart vara bra att kunna noter och skriva ned det man hör istället.”

Men han tror att det skulle kunna vara hämmande också att veta, att rent teoretiskt så går en viss kombination toner inte att spela.

”Om man inte vet så spelar man dem kanske bara ändå, och det låter bra.”

Är det vetskapen om att någonting är omöjligt som gör det omöjligt?, funderar jag. Jag kommer att tänka på humlorna som rent teoretiskt inte borde kunna flyga med tanke på vingarnas storlek i förhållande till kroppen, men som inte vet det utan flyger ändå.

”Musiken sitter väl i generna”, fortsätter han. ”Morfar var sjöman och hade en båt som gick på kanalen från Trollhättan, han var också spelman, kunde spela vilket instrument som helst och han kunde se på tv och lyssna på radio samtidigt precis som jag.”

Och texten då, frågar jag, orden, hur kommer de till dig?

“När jag börjar spela så sjunger jag ord till, vissa nynnar, men jag sjunger ord istället och oftast visar det sig att de ord som först kom ut är de rätta.”

Han ser fundersam ut. ”Det är lätt att komma på fragment men det kan vara svårt att hitta hela historien i ord, och man vill ju inte upprepa sig, sjunga samma sak i olika omskrivningar, så det är klart att det kräver en del jobb.”

För Ian blev det hårdrocksband ett tag, sen åkte han till Alperna ett par år och åkte snowboard; under den tiden spelade han inte så mycket. Det var 1988 som Ebbot, sångaren i The soundtrack of our lives, ryckte i honom för första gången och ville ha med honom i sitt dåvarande band, Union Carbide Production.

Men Ian ville inte.

”Om de ringer är jag inte hemma, sa jag till morsan.”

Det gick något år, så tog Ebbot kontakt med honom igen. ”Då var det var bara att börja”, säger Ian och ler.

Det har gått 15 år sedan de spelade in sin första skiva. Under den tiden har de turnerat med sin musik över hela världen, bara Sydamerika och Indien är kvar. Ian säger att han fortfarande älskar att stå på scen.

“Särskilt att sjunga. Jag har kommit på hur kul det är. Det är nån slags urkraft att få stå där och vråla. Det är fysiskt på ett annat sätt än att spela gitarr. Gitarr är mer ett sätt för mig att få ur mig låtarna, inte så mycket att för att vara en bra gitarrist.”

Han berättar att han alltid haft svårt att komma ihåg texterna, både med The soundtrack of our lives och när han gav ut sin första egna skiva.

”Men nu har plötsligt något släppt och det är inget problem längre. Jag har på något sätt kommit tillbaka till där jag var som liten när jag kunde texten till alla låtar på all musik jag lyssnade på.”

Hur var det då att kliva fram som frontfigur och sångare första gången?, undrar jag.

”Jag hade dåligt självförtroende vad gällde min röst. Det var aldrig nån som sa till mig att jag hade en bra röst direkt. Men den är också ett instrument, som man måste lära sig, och sen öva på. Det har jag verkligen fått göra nu.”

Jag tänker att jag förstår honom, att ge uttryck för sin egen röst kräver en hel del mod. Det kräver att man har en aning om vem man är och framför allt vad man står för. Och att man vågar stå kvar.

Hans röst är speciell, konstaterar jag. Den är som hans musik, full med splitter, skärvor och överraskningar och det är så den blir spännande. Man känner igen sig, i livet, i skärvorna.

”Origin Vol 1”, skivan som kom 2004 var den som skulle ge gruppen det stora genombrottet. Alla satsade, och det blev för stort att hålla i med hela Europa och USA. Gruppen blev tvungen att skaffa ett managementbolag.

Det skulle väljas noga och det blev många sittningar med dyra advokater.

”De försöker alltid snärja dig, som person, så det gäller att vara noga med avtalen annars blir man livegen. Då äger de dig även om du skriver musik åt andra sen.”

Ian berättar att man trots allt valde fel bolag. Det visade sig vara personer som inte alls var rätt och som inte ville deras bästa.

”Alla kände lukten av pengar och ville komma åt en del av dem.”

Det blev många konflikter och det riktigt stora genombrottet uteblev. Så även om The soundtrack of our lives är ett band som är känt över hela världen så menar Ian att om de hade kunnat höja sig ett snäpp till så hade det gjort all skillnad och han hade haft en bättre ekonomisk bas att stå på i dagsläget.

Vi pratar om hur nedladdningen av musik från nätet har påverkat skivbranschen och artisterna.

”Om skivbolaget hade hoppat på tåget då för 15 år sen, hade det kanske gått att lösa på ett bra sätt.”, säger han.

”Bredbandsbolagen kunde till exempel gjort en deal där man tog ut en högre avgift per månad med en separat del som gick till Stim, som är en upphovsrättslig organisation för musiker. De i sin tur kunde sen betala ut pengarna till artisterna.”

Han menar att man inte tänkte så, istället la man energin på att försöka stoppa nedladdningen och nu lägger man energin på att sätta dit de som laddar ned. ”Istället borde man försöka hitta ett sätt att lösa det så att en del av pengarna kommer tillbaka till upphovsmännen/kvinnorna.”

Spotify är ju ett försök till det, menar han, de betalar en summa till Stim och får sen spela all deras musik från hela deras repertoar, men summan som sen går till artisterna är alldeles för liten.

”Lady Gagas låt ’Poker face’ till exempel, laddades ned en miljon gånger och hon fick 300 kronor i Stimpengar.”

Vi funderar över vart pengarna går, de som vi betalar för att lyssna på musiken från Spotify? Och konstaterar att det finns ett glapp mellan de som skapar musiken och de som tjänar på det.

Vi kommer in på moral, och avsaknaden av den. Vissa bankdirektörer och andra företagschefer har ju visat att det finns ett moraliskt förfall, i alla fall i topparna. Eller är det så att vi alla skulle kunna tänka oss att sko oss om vi bara fick tillfälle?

”Jag tror inte att det ligger i människans natur”, säger Ian.

”Det är omständigheterna som styr, man hamnar i en viss kultur, som är på ett visst sätt, om alla skor sig och då blir det så det är. Det verkar som om en falang kör tills det stupar, där den som har mest pengar när han dör vinner.”

Han säger att de flesta av hans kolleger inte jobbar med målet att bli rika, utan har en passion för att göra sin grej. Och ibland får man göra annat för att finansiera det.

”Det är få högervridna artister,” fortsätter han. ”Men musik behöver inte vara politisk, inte skriva saker på näsan. Konst över huvud taget ska ju vara en slags kanal som förmedlar någon slags humanitet.”

Och hans musik är konst, men han har en annan kanal också, han är nämligen en duktig kock, också här självlärd.

”Om musiken kom från morfar så kommer väl matlagningen från mormor, hon hade restaurang i Trollhättan, bageri. Gjorde alltid egen korv och sylta till jul till exempel.”

Gör du det också?, undrar jag.

”Visst, jag har en stor kvarn hemma där jag gör egen korv ibland.”

Han berättar att han har stått för menyn till en god väns bröllop och till andra stora tillställningar och att han skulle kunna tänka sig att öppna en restaurang. Men tvekar och säger att han lagar en ny rätt varje gång och skulle ha svårt att laga samma rätt om och om igen.

”Fast jag spelar ju samma låtar om och om igen, så det kanske skulle gå i alla fall!”

”Eller kanske öppna ett mindre ställe mer som en klassisk italiensk handlare, där man kan köpa korv och dricka kaffe, och kanske spela musik också. Ett sånt ställe skulle jag själv tycka om.”

Men just nu ligger alltså all hans energi på att spela in låtarna till den nya skivan. Han har startat ett samarbete med en ny producent och musikerna är också nya, två av dem träffade han inte förrän i somras, men gruppen har redan fått ett eget sound.

”Jag är ruggigt peppad”, säger han. ”Jag tänker ta det så långt jag kan. Jag vill inte dö nyfiken.”

Filippa Pierrou

Mer läsning

Annons