Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gnistrande – men för tidigt geniförklarad

/
  • Theis Ørntoft är inget geni än men en gnistrande ung poet. Översättaren har dock olyckligtvis haft det svårt med danskan.

Nu kommer den omsusade diktsamlingen från en geniförklarad ung dansk poet. Vår recensent gillar dikten men får ett utbrott på översättningen.

Annons

Utexaminerad från Danmarks författarskola debuterade 25-åringen Theis Ørntoft 2009 med ”Yeahsuiten”, en rockig diktsamling om en ung mans vardagsliv i Köpenhamn. I ordet rockig ligger inte bara hans attityd och unga språk, Theis spelar också i två band, Plants och Klimakrisen.

Med det senare namnet i åtanke tolkar jag den döda modern på första sidan i ”Dikter 2014” som Moder Jord. Då blir dikten ett begripligt förord till det som följer på temat ekokatastrof och musikalisk anarki. Dikten börjar:

”I natt, i år / någonstans mellan alla sina atomer / dog det man kallade min mor. Det sägs att hon fortfarande sjöng när de skar upp henne. Det sägs att oljan droppade från hennes lever.”

Theis Ørntoft har själv sagt att hans utgångspunkt för den nya boken var att han inte kunde se någon hoppfull framtid, men inte heller hopplösheten visade sig vara en användbar punkt att börja ifrån. I stället började skriften virvla upp och fly i flera riktningar.

Detta virvlande belönades genast med Michael Strunge-priset 2014, uppkallat efter en ung, produktiv kultpoet som tog sitt liv 1986. Ørntoft fick fantastiska lovord i pressen och dikterna sattes bredvid ”de allra viktigaste verken i det här decenniets danska poesi” (enligt pärmens baksida).

De många riktningarna märks i olika ”jag” med varierad blick på omvärlden. En går vidare på moderstemat, ”vem vet om inte Assads död blir vit och tjock som modersmjölk och översvämmar hela världen” oklart om detta är hot eller möjlighet.

En annan lämnar uttråkad en fest och sätter sig att googla. En medicinerar för mycket, går hos en psykiater och har alltid en dörr öppen till döden. En ser årtusendens geometri i ett mikroskop. En är diktator, snyltare på en blå planet, en korkad gonggong, ”nu tar jag ett andetag och håller det inne, som om det var mitt”, en annan undrar var atomerna som var han själv som barn finns, är de i Stilla havet nu eller i amerikanska tonåringars skolskjutningsfantasier? Som en tröst framstår Robyns spelning vid kanalen.

"Dikter 2014" är ung, gnistrande poesi full av ung osäkerhet och tvärsäkerhet, i linje med motsägelsen i att kopiera neutrala boktitlar av danska stjärnor. Oelenschläger, mannen bakom Danmarks nationalsång, utgav tjugotre år gammal ”Dikter 1803”, och nobelpristagaren Johannes V. Jensen var trettiotre när hans ”Dikter 1906” utkom. Ørntoft är för tidigt geniförklarad men absolut läsvärd, inte minst för sin humor.

Victor Malm som euforiskt recenserade "Digte 2014" har översatt. Det är lurigt med danskan! Danskar säger ”forpligtet til at”, vi säger ”förpliktigad att tänka”. Dansken som inte orkar ”indbilde sig” samhället har tröttnat på att ha en uppfattning, men Malm skriver ”trött på att inbilla mig samhället”.

Ordet ”selv” har flera betydelser och Malm kopplar det till fel huvudord här: ”Varje gång jag inte distraherar mig själv med likgiltigheter / tänker jag på apokalypsen”. Det bör vara ”inte distraherar mig ens med likgiltigheter”. Malm skriver: ”jag ska ryckas ur tillväxtideologin”, medan originalet talar om att rökas ut ur (ryges ud af). Svenskans rycka heter på danska ryke. I Sverige knäcker vi ägg, vi slår inte sönder dem som Malm skriver, medan Ørntoft och andra danskar ”slår æg i stykker”. Med äggen lagar han mat, ”begår aftensmad”, vilket Malm tagit för humor och översatt med ”begår kvällsmat”, som om äggen vore mördade.

Det får räcka så, men vad som inte räcker är bindningen. Redan vid första bläddringen föll mitt exemplar samman till lösblad.

Mer läsning

Annons