Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gömde boken i underkläderna

/
  • ”Jag gläder mig kanske diskretare”.                              Herta Müller är utmattad efter uppståndelsen med Nobelpriset och utgivningen av romanen ”Andningsgunga”. Men hon ser fram emot att komma till Stockholm.

Annons

Herta Müller lovar – hon är mycket glad över att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur.

– Folk vill att jag ska vara mer översvallande. Jag gläder mig kanske diskretare än vad folk förväntar sig.

Herta Müller är trött och sliten när hon kommer in i biblioteket på svenska ambassaden i Berlin.

De två månaderna sedan hon utsågs till Nobelpristagare i litteratur har varit hektiska.

– Jag hade precis kommit ut med en ny bok och hade redan många intervjuer och uppläsningar. Och sen kom Nobelpriset ovanpå det.

Hon blev överraskad när hon fick priset, men nu är det ingenting hon tänker speciellt mycket på.

– Egentligen mest när någon frågar mig.

Men hon är glad för priset, försäkrar hon.

– Men det är alltid för lite när jag säger att jag gläder mig. Folk vill att jag ska vara mer översvallande. Jag gläder mig kanske diskretare än vad folk förväntar sig.

Herta Müller tillhör den tyskspråkiga minoriteten i Rumänien, men flydde till Tyskland 1987 och är nu tysk medborgare. I hennes tidigare hemland råder delade meningar om henne som Nobelpristagare.

– Det finns de som säger ”synd att det inte gick till en rumän”. Sedan finns det de som säger att mina böcker kanske leder till att man pratar mer om vad som hände med de enskilda människorna i diktaturen.

De mest cyniska kommentarerna kommer från den tidigare rumänska säkerhetstjänsten, som trakasserade Herta Müller under flera år. En åsikt är att de borde ha fått priset eftersom deras behandling av Herta Müller fick henne att skriva.

– En av dem har sagt att om han fått hundra euro för varje mikrofon han installerat under sin karriär i säkerhetstjänsten vore han mångmiljonär i dag. Som om det vore ett hjältedåd.

Samme man, i dag hög chef på ett stort försäkringsbolag, hävdade nyligen att Herta Müller inte alls förhördes så ofta, att hon är psykiskt sjuk och saknar verklighetsuppfattning.

– Jag har alltid varit psykiskt sjuk. Det sade de till mig varannan dag. Min åsikt är att systemet var psykiskt sjukt.

– Men det visar hur lite som hänt i Rumänien. Folket från säkerhetstjänsten får jobba nästan överallt i dag. På så sätt består korruptionen i Rumänien.

På 70-talet jobbade Herta Müller som översättare på en fabrik. När hon vägrade samarbeta med säkerhetstjänsten blev hon beskylld för att vara spion och förlorade jobbet. Det var då hon började skriva.

Hennes lägenhet avlyssnades och genomsöktes regelbundet, hon förhördes och misshandlades av säkerhetstjänsten.

Hur kom det sig att hon vågade skriva när allt hon gjorde kunde vändas emot henne?

– Jag ställde mig aldrig den frågan. Skrivandet blev en självklarhet. När jag befarade att det skulle bli husundersökning tog jag med mig de skrivna sidorna i skorna eller i underkläderna till en väninna, en rumänska, som inte hade något med litteratur att göra.

Om hon skrev kunde kvitta, säger hon. Hon var ju redan en statsfiende, några skrivna sidor skulle varken göra till eller från.

– Anklagelserna mot mig var till största delen påhittade, från prostitution till svarthandel och spionage. Helt cyniskt sagt hade man kanske till och med blivit glad om de hade kommit med något som var sant. Men litteraturen var bara en bisak, enligt författningen fanns det ju ingen censur.

Herta Müllers böcker bygger till stor del på hennes egna erfarenheter i Ceausescus Rumänien. Men i den nya ”Andningsgunga” går hon en generation bakåt. Efter andra världskrigets slut deporterades alla rumänientyskar mellan 17 och 45 år för att återuppbygga det krigshärjade Sovjetunionen. Herta Müllers mor deporterades.

När Herta Müller bestämde sig för att skriva om lägren gjorde hon flera intervjuer med deporterade, en av dem var lyrikern Oskar Pastior och till en början växte boken fram i samarbete med honom.

Tillsammans besökte de det läger i nuvarande Ukraina där Pastior tillbringat fyra år. Det blev en viktig resa för dem båda.

– Oskar var så glad. Vi hade bokat biljetter så att vi kunde åka tillbaka vilken dag som helst, vi var rädda att han kanske inte skulle stå ut. Men tvärtom. Han var som berusad. Det lugnade mig, men gjorde mig också väldigt ledsen. Det var som om alla åren som förflutit var borta. Jag tror att han ville visa lägret att han fortfarande levde.

2006, under arbetet med boken, dog Oskar Pastior plötsligt. På nästan ett år kunde Herta Müller inte förmå sig att se på deras anteckningar. När hon väl började titta på utkasten visste hon inte om det någonsin skulle bli en bok.

– Jag tänkte att han hade önskat sig boken så mycket och hade under sina två sista år ägnat så mycket tid åt att berätta allt för mig. Jag tänkte, ”jag provar” om det går snett så blir det inget, och fungerar det visar det sig först i arbetet med texten. Så blev det också. Ju mer jag satte ihop, desto mer visade texten vad jag behövde.

I ”Andningsgunga” spelar en näsduk som bokens huvudperson Leo Augberg får i present en viktig roll. Så är det ofta i Herta Müllers böcker, vardagliga ting blir betydelsebärande.

– Föremålen överlever oss. Vi är det bräckligaste materialet av alla. När man levt med dödsångest i åratal faller sådant en ganska ofta in. Man ser sig själv i förhållande till allting med en annan blick.

(TT Spektra)

Mer läsning

Annons