Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han spelade nätpoker i stället för att skriva

/
  • Han brinner. För Gävle, för litteraturen, för ståuppscenen, för musiken! Den entusiastiske författaren och Gävlebon Hans Carstensen har kommit ut med en ny bok i höst. ”Jag är nog rätt effektiv”, säger han. ”Jag skriver innan familjen har vaknat eller efter att den har somnat”.

Vi går på kondis, Hans Carstensen och jag, för att tala om hans nya roman ”Poker Mongo”. Men kaffet visar sig vara odrickbart, den enda i kaféet som kan göra nytt är ute på stan, och så blir vi sittande länge med tomma muggar och väntande bakelser och naturligtvis måste vi prata om Gävles berömda koffeindryck – överskattad! – och den här stan där vi båda bor.

Annons

– Jag älskar Gävle! ropar Hans med översvallande förtjusning.

Det är bara kaffet han inte förstår sig på och det gör inte jag heller. Annars är det mesta överdådigt, tycker han, människorna, naturen och kulturen.

i Stockholm och resten i Uppsala – som han inte alls gillar. Det kan bero på att hans föräldrar skildes under Uppsalaåren: en dag när han kom hem från skolan var pappan försvunnen och alla faderns kläder och saker med honom. Det dröjde länge innan de sågs igen.

nu när Hans Carstensen lever ett välanpassat familjeliv med hustru och två barn i ett hyresradhus på Brynäs. Med åren har han gjort sig känd på flera i scener i Gävle. Dels skriver han regelbundet storytellingskolor här i Arbetarbladet, dels är han en ledande ståuppare i stan. Dessutom är han lärare på skrivarlinjen på Västerbergs folkhögskola.

Men barndomen är inte bara historia, den är också ett bagage som man bär med sig genom livet. Hans förvaltar sina erfarenheter på så sätt att han gör scenisk komedi av dem, och romaner. Hans böcker har en mörk undertext – läs själv får du se!

heter ”Efter herr van Damme” och kom ut 1996. Jag minns den som rätt ruskig. Den roman som just kommit ut är en ungdomsbok men också den har mycket svärta eller sorg. (Någon på förlaget beskrev den som ”en skräckis”, berättar han.)

Det där med mörker och svärta värjer han sig lite mot. Han skriver ju med lätt hand. Och han försöker inte återskapa sin egen uppväxt. Däremot minns han väldigt väl den känsla av ensamhet, existentiell ensamhet, som överföll honom under skolåren och gav honom ångest.

– Jag hatade skolan, hoppade av några gånger men återvände, fick gå om nån klass. Allt för att jag inte stod ut.

Det krävs en fingertoppskänsla hos lärarna som de inte alltid har, en känsla för sårbarheten hos de unga.

om (och skriver ju om det också). Hans barn har hunnit bli tio och fjorton år gamla och han ser genom dem att skolan inte har förändrats sedan han gick där. Tyvärr.

– Om jag själv skulle beskriva ett tema som är mitt så handlar det om den stora ensamheten.

Men i själva verket tycker han sig inte ha något tema i sina böcker och självbiografisk är han verkligen inte.

– Det är tråkigt att skriva om sig själv. Jag skriver de böcker som jag själv vill läsa.

När han skriver tänker han inte på någon röd tråd utan bara på story och karaktärer.

– Att försöka hitta karaktärernas röst, det är det stora jobbet.

När han hittat till rösten, tonfallet, kommer berättelsen liksom av sig själv, hävdar han.

Detta har han lärt sig efter hand. De första åren som han skrev ville han ha koll på allt innan han satte i gång. Numera låter han berättelsen ta sin egen väg.

– Det är roligare att inte veta säkert vad som ska hända.

har skrivit sju böcker – egentligen åtta, den senaste blev nyss klar – men har bara fått ut två, hittills. Hans litterära resa har varit lång men inte krokig. allt han gjort har kretsat kring skrivande och pekat vidare mot nya böcker.

Allra första boken kom aldrig i tryck och det är han rätt nöjd med, så här efteråt. Den andra var ”Efter herr van Damme” och blev en riktig förlagssuccé. Plötsligt blev han en ”förlagssatsning” och förväntades skriva ”den stora romanen”.

Ett tungt bagage att ha med sig in i nästa bokprojekt. Som han inte fick antaget.

och när han efter lång tid och många turer med det senaste vuxenbok-manuset fick ett nonchalant nej på mejlen, knäckade han nästan ihop.

– Jag kände mig som en loser och jag hamnade framför datorn och spelade nätpoker istället för att skriva.

Ur allt detta växte iden till ”Poker Mongo”. Som författaren beskriver som ett rent lustprojekt.

När manuset var klart skickade han iväg det till en rad förlag. Fick snabbt svar från Bonnier Carlsen – ”ett fantastiskt förlag!” – som tyckte att det var en bra ungdomsbok.

– Så hade jag inte tänkt men jag har absolut inget emot det. Nu kanske den blir läst också!

som en befrielse att kunna beskriva sig som ”ungdomsbokförfattare” och komma undan alla förväntningar som finns på nya författare. Han känner sig nu fri i förhållande till skrivandet, tänker inte på vad andra ska tycka eller vill ha, utan nu skriver han i lust.

Men det tog sina år att komma dit. Vägen har gått över teater – han började som dramatiker, har skrivit flera pjäser och lett en improvisationsteater i Uppsala – över jobbet som lärare, över poetry slam och stand up och över storytelling i Arbetarbladet.

Han har lärt sig massor av allt det här som han har gjort. Framför allt har han lärt sig att förenkla och att använda sin tid.

För han är ju flitig som få och naturligtvis har jag undrat hur han hinner med allt detta och familjen därtill.

Inga problem! Säger han.

– Jag är nog rätt effektiv. Skriver i de små pauserna, innan familjen har vaknat eller efter att den har somnat.

på att han skulle ha skrivit mer om han hade varit en fri författare.

– Men nog är det underligt att jag lärde mig att skriva först när fick fast jobb, mitt första någonsin, på Västerberg.

och tur är det, för Hans måste hem och spela nätpoker igen. Han slutade helt med det när han började skriva om det, men på bokmässan i Göteborg ska han prata poker och måste nu friska upp minnet.

Hans Carstensen. Man kan tala litteratur med honom, hans smak är bred, man kan prata film och tv, han älskar musik och spelade själv i ett rockband när han var ung. Och han kan inte bara poker utan även bridge och schack.

Med outtröttlig entusiasm meddelar han att ståuppklubben i Gävle, Gasta, snart börjar igen och att han gärna skulle vilja hinna skriva mer material till de framträdandena...

Han är uppenbarligen just som titeln på en bok han gillar ”En man med många talanger”.

 

 

Fotnot.

”En man med många talanger” är skriven av Patricia Highsmith och första delen i hennes serie om Tom Ripley. Den enda som är bra, tycker Hans Carstensen, ”resten är skit”.

 

Mer läsning

Annons