Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här dömer vi boken efter utseendet

Annons

Sommaren har kommit till Sverige, och med den semestern. Ett återkommande inslag på en svensk sommarsemester, förutom myggbett, snapsfylla och solsveda, är bokläsning. Kungen bland sommarlektyren är deckaren. Svenskar älskar deckare. De toppar statistiken både i köpta och lånade böcker. 2010 var Camilla Läckberg den mest lånade författaren, tätt följd av Lars Kepler och Henning Mankell. Ända sedan Sjöwall och Walhöö introducerade kommissarie Martin Beck för svenska folket har genren haft en given plats på topplistorna.

Men vad kännetecknar en deckare? Litterärt finns det såklart en massa knep och regler som hör genren till. Men man kan även känna igen en deckare på dess utseende. Det sägs att man inte ska döma en bok efter omslaget, men det är precis vad jag tänker göra nu.

Likt Aristoteles har jag valt att dela in mina iakttagelser i tre kategorier. Tre visuella markörer, skulle man kunna säga. Den första markören kallar jag ”Den smutsiga texten”. Författar- namnet och titeln skrivs med ett typsnitt av klumpig karaktär, gärna versaler. Det ska också vara lite smutsigt, slitet och naggat i kanterna. Ett slags typsnitt som bland formgivare går under benämningen Grungetypsnitt.

Det finns också de omslag som till titeln använder sig av handskriven text. Till exempel på en post-it-lapp, en vägg eller min personliga favorit - på frystejp. Vill man som formgivare verkligen dra det till sin spets så låter man lite blod droppa från frystejpen.

Den andra visuella markören är ”Det trasiga objektet”. Bakom den smutsiga, blodiga texten jag beskriver ovan ses allt som oftast en bild på exempelvis en rostig bil, ett sprucket handfat, eller varför inte en söndersliten klänning. Dessa objekt kan symbolisera såväl mördarens trasiga psyke som offrets lemlästade kropp.

Den tredje och kanske flitigast använda visuella markören är ”Den ogästvänliga miljön”. Speciellt omtyckt är det att använda sig av vatten – skitiga bäckar, djupa insjöar och karga kuster. Vilka mörka hemligheter döljer sig i det becksvarta vattnet?

Fantasilös formgivning kanske. Det säger sig självt att det inte går att mörda i solsken, någon jädra ordning måste det vara. Även här symboliserar miljön mördarens mörka inre, eller kanske det fasansfulla i dådet som begåtts.

Deckaromslag är förvisso ganska tråkiga, men formen har verkligen ett tydligt syfte. Man vet vad man får, och när man står inne på macken med en badboll under ena armen och en skrikande unge under den andra, så fungerar formen som en lika tydlig signal om vad man får som en glass-gubbe i randiga kläder.

Trots det skulle jag önska att bokförlagen vågade testa en inte fullt så skräckromantisk estetik. Jag tror att kontrasten mellan bokens läskiga innehåll och en mer fantasifull omslagsform-givning skulle resultera i en djupare och mer spännande helhetsupplevelse.

Magnus Klahr

Mer läsning

Annons