Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helgläsning: Midsommarnatt i Gästrikland – ur Madeleine Bäcks roman "Vattnet drar"

/
  • Madeleine Bäck sätter skräck i Gästrikland i romanen
  • Madeleine Bäck sätter skräck i Gästrikland i sin debutroman.
  • Vid sjön Malmjärn i västra Gästrikland händer det hemska saker, i romanen
  • Madeleine Bäcks debutroman

Storviksfödda Madeleine Bäck gör författardebut i vår. Med sin första roman sätter hon sitt landskap på den litterära kartan. "Vattnet drar" är en riktig Gästrikerysare. Om unga vuxna, för unga vuxna.
I dag bjuder vi våra läsare på ett utdrag ur den kommande romanen där hela handlingen utspelas på olika orter runt om i Gästrikland – där mystiska naturkrafter vaknar.
Berättelsen inleds en midsommarafton. Ett gäng Hoforskillar firar den med stöldräd i Ovansjö kyrka, två Gävletjejer går på klubb. Deras öden ska senare visa sig sammanlänkade av en förbannelse.
"Vattnet drar" ges ut av Natur & Kulturs förlag 21 mars. Den är första delen i en planerad trilogi.

Annons

Ur romanen "Vattnet drar" av Madeleine Bäck:

Det var en kyrkjävel till att låta. Fast den är helt tom. Viktor försöker smyga i ungefär en sekund innan han inser vilken idiotisk idé det är. Inte ens gympadojor hjälper nu. Fem personer låter hur man än gör.

”Jag går fram direkt, eller?”

Viktors fråga studsar mellan stenväggarna. Egentligen vet han att den är helt onödig. I veckor har de slipat på detaljer inför inatt. Midsommarafton. När varenda jävel ligger stupfull i någon dragig sommarstuga. Det har varit Viktors och Calles grej från start. Frontlinjen. Ledningen. De har övat och övat. Lyssnat på Watain och rökt tusen paket röda Marlboro i Calles sunklya. Varit tajta som fan. Planerat exakta roller för alla. Prylar, väskor, fordon och verktyg för Lukas och Robin Alsenlöf. Tidsschema och kartor för Jenny. Rakbladshjärnan.

Det var länge sedan Viktor haft så kul. Ibland har han till och med glömt bort att Calle är den som bestämmer. Och att han kan vara en riktig fitta.

”Käften nu.” Calle ställer sig framför dem i altargången.

Ansiktet är kantigt av spänningen i käkarna. Viktor kan se ådrorna i hans tinningar. De framträder extra tydligt i midnattsljuset. Som ormar letar de sig upp mot den rakade skallen.

”Ni hör att Veppa har viss koll på upplägg och sin egen position” säger Calle. ”Det bör ju vara rätt enkelt det här, även för resten av er. Ni vet hur vi kör. Jag och Veppa tar madonnan. Robin, Lukas och Jenny, allt annat glitter. Läktaren först.

”Viktor nickar och sneglar samtidigt pa Lukas. Han har spytt tre gånger mellan Hofors och Kungsgarden och är fortfarande vitgrön i ansiktet. Vad Viktor vet har det aldrig hänt förr. Inte på något jobb. Men öl är heller ingen vidare ångestdämpare.

”Pallar du?” viskar han.

”Det är lugnt.” Lukas pressar fram ett snett smil och drar av sig en av de två svarta hockeytrunkarna han hängt över axeln. Lämpar av den på golvet och sträcker upp sig.

”Veppa tar den här” säger han och vänder sig mot Robin. Nickar mot orgelläktaren. ”Kom igen, brorsan, vi drar upp.”

Calle sparkar till hockeytrunken på golvet. Onödigt hårt. I sista sekunden motstår Viktor reflexen att backa men ser i ögonvrån att Jenny tar ett steg bakat. Calles blick är avgrundssvart när han stirrar pa dem.

”Sluta snacka. Jobba nu, för helvete.”

Madonnan hänger på södra väggen i koret. Viktor vet exakt var. Det har han och Calle kollat upp på nätet i förväg. De har varit helt fascinerade över att hela kyrkan finns avbildad i tydliga färgfoton och med översiktsplan.

Som en jävla tjuvmall. Madonnan är det mest värdefulla som finns i Ovansjö kyrka. Det har varit nästan lika lätt att kolla upp. En av Calles polare har kontakter i Stockholm. En auktionskille med extraknäck. Han har gett dem ett säljpris på nära en halv miljon, minst. Sagt att den kan gå i Ryssland eller något annat land Viktor inte minns. Vad Viktor förstår är det inte bara för att skulpturen är från 1200-talet. Tydligen är det ovanligt att Maria inte tittar på Jesusbarnet i sitt knä, utan rakt fram. Viktor tycker mest att hon ser otäck ut med det där stirret. Ögonen är helt döda. Stackars Jesus, kommer han på sig själv med att tänka när han och Calle går genom altargången upp mot koret, in bakom predikstolen.

Tyvärr är hon ganska stor också. Det ser Viktor nu. Över en meter lång och med all säkerhet tung som fan. Fastän träet är gammalt och snustorrt.

”Hoppas bara den går ner i väskan.” Kommentaren slinker ut innan Viktor hinner hejda sig. Han biter sig i läppen. Calle rycker åt sig trunken från hans axel.

”Du skulle ju för fan ha mätt skiten. Sluta fitta dig.”

Calle sliter upp blixtlåset och får fram en filt av kamouflagefärgad fleece. Det är baksätesfilten. Den som luktar olja, sprit och annat som Viktor helst inte vill tänka på just nu. Calle trycker filten i hans händer.

”Vi lindar in henne i den här”, säger han. ”Det är väl skitsamma om hon ligger i väskan eller inte.”

Viktor nickar och kliver in på huk under madonnan. Pressar kinden mot den kalla stenväggen för att se bättre och känner hur kokhet han är. Svettig. Allt fokus är borta.

Han har helt tappat koll på tiden och skickar en tanke till Jenny. Han har ändå för sig att hon slog på mobiltimern. Viktor får helt enkelt lita på det. Hennes järnkoll.

”Jag tror fan att den bara hänger på en krok”, säger han mest till sig själv. ”Det är bara upp och klättra.”

Calle stampar bakom honom.

”Skitbra. Men vi måste öka nu.”

Viktor känner pulsen i öronen som hammarslag. Snabbt, snabbt får han fatt i pallen vid kyrkflygeln och lyfter in den mot väggen intill madonnan och kliver upp. Jeansen halkar ner en aning i steget och an hör ett frustande några meter bakom sig.

”Snygg häck, Veppa. Den syns om man säger så.”

Viktor vrider på huvudet och ser Jenny stå framför altaret några meter bort. Hon plockar med ett par ljusstakar av silver, flinar och gör tummen upp. Calle reagerar direkt.

”Käften, din fitta. Sa jag inte att ni skulle jobba?” Han spottar fram orden. Viktors puls dunkar allt hårdare.

Han skyndar sig allt han kan, men det är krångligare än han har trott att få loss madonnan från upphängningen.

”Calle?” Han hoppas att det inte hörs hur stressad han är. ”Kunde behöva ett handtag här. Kan du lyfta underifrån?”

Viktor kan höra Calles andning, stötvisa väsningar mellan sammanbitna tänder. Ett evighetslångt ögonblick senare kliver Calle in bredvid Viktor och tar tag i madonnan. Musklerna på Calles överarmar darrar och

Viktor ser hur svettig han är. Rödflammig och helt våt under armarna.

Viktor hade önskat att Jenny fattat galoppen. Knipit igen. I alla fall den här gången. Men inte. Som vanligt inte. Så fort Calle vänt sig om sätter hon ett långfinger i luften. Idiot, mimar hon mot hans boxarrygg och blinkar samtidigt åt Viktor.

Det är då hon faller. På något sjukt sätt tappar hon balansen och med en silverljusstake i varje hand kan hon inte ta emot sig. Viktor ser som i slow motion hur hon trillar rakt mot altaret. Ljusstakarna hon höll i klingar iväg över stengolvet med ett ljud som får Viktor att hålla andan.

”Men HELVETE!” Calle släpper greppet om madonnan och springer fram mot Jenny. Sliter upp henne från golvet.

”Är du helt dum i huvudet?” Han drar upp sin mobil ur bakfickan och trycker in den i Jennys hand.

”Här. HÄR! Du kan väl slå 112 på en gång. Snuten lär ju vara halvvägs som du håller på. Helt jävla otroligt. Vad FAN tänkte jag på när jag tog med dig?”

Han kommer att slå henne. Viktor hoppar ner från pallen och börjar gå mot Calle. Fast han helst vill springa därifrån och strunta i allt. I ögonvrån ser han Robin och Lukas på orgelläktaren längst bak i kyrkan. De står alldeles stilla framme vid räcket och tittar ner på Calle och Jenny.

”Men skit i henne nu.” Viktor vill låta oberörd. Men det är svårt när han ser Calles grepp kring Jennys arm.

Fingrarna är alldeles vita. ”Lägg dig inte i.”

”Men det är ju din brud. Du vet hur hon är.” Viktor famlar efter orden. Säger något om att Calle kanske har rätt i att snuten är på väg och att de nog borde skynda sig. Calle andas hårt och fortsätter stirra på Jenny, men det ser ut som om han släpper lite på greppet kring hennes arm.

”Hur hon är? En fitta, menar du?” Calle drar Jenny närmare. Sniffar mot hennes mun och skrynklar samman ansiktet i äckel. Fnyser. ”Vad sa jag innan? Ingen sprit, din dumma slyna. Du är fan lika jävla värdelös som din morsa.”

I vanliga fall skulle sparken ha kommit nu. Eller slaget, bettet, knäet. Jennys morsa är minerad mark. Alltid och för alla. Men inget sådant händer nu. Jenny bara står där. Blundande och helt stilla i Calles grepp.

Då släpper han. Knuffar henne ifrån sig, in i stenaltaret.

Hon slår i ryggen och dunsar ner på golvet. I fallet drar hon med sig altarduken. Sedan blir hon sittande med knutna nävar. En omkullvält metallvas rullar iväg över golvet. I övrigt är det knäpptyst i kyrkan.

Calle tittar inte ens på henne. Han är redan halvvägs framme vid madonnan igen.

”Kom igen nu, Veppa.”

Viktor vet att han borde skynda sig av bara satan.

Men först måste han kolla Jenny.

”Hur är det?” viskar han.

”Fint som fan.” Jenny andas ansträngt mellan tänderna.

”Det ser du väl?”

”Sitt kvar. Jag hjälper dig upp. Ska bara få ner den där bruden från väggen först.”

Jenny hostar till. En annan dag hade det varit ett skratt.

”Just det”, säger hon och blundar. ”Vi ska bli rika. Så var det.”

Viktor trycker tillbaka en impuls att gå ända fram. Smeka henne på kinden och dra undan hårslingorna som fallit fram över hennes ena öga. Han vet att han måste skärpa sig och han ska precis vända tillbaka till Calle när blicken fastnar på något som glimmar till bakom Jennys rygg. En skiftning i altarets stenyta precis

nere vid golvet. Något som fångar allt ljus och får världen att krympa. Viktor krymper han också. Det känns som att all hans energi rinner ut och in i det där glittret. Han måste dit.

Med ens är han framme vid Jenny. Han sätter sig på huk och lutar sig fram. Försöker se in bakom henne.

”Sorry. Förlåt. Men det är nåt … Kan du bara …”

Viktor nickar åt sidan. Hjärtat dunkar i bröstet. Han får anstränga sig för att låta trevlig. Han hör hur Jenny suckar.

Men hon hasar undan.

”Vad ska du ha?”

Viktor svarar inte. Han drar upp mobilen ur byxfickan och tänder lampan. Lägger sig på golvet för att se bättre. Skiftningen finns på en av altarets gråblanka stenplattor.

Den hade inte synts om inte altarduken rasat av och mattan framför altaret glidit en aning framåt av Jennys fall. Nu, i ljuset från Viktors mobillampa, framträder skillnaden mot resten av plattorna tydligt. Den här plattan eller stenen är inte mörkt grå, rektangulär och slät. Den är mörkt oljeskimrande och lätt oval. Har rundade kanter. Att den ens passar in i altaret beror på att någon tycks ha skurit eller hackat ut ett hål åt den mitt i stenplattan. Som en ram av sten, tycker Viktor.

Han böjer sig närmare. Nu ser han att ytan är ojämn. Mitt på stenen finns en liten, avlång urgröpning. Mer som en nötning än något annat.

Viktor kan inte motstå att lägga sin högra hand på den. Märkligt nog passar den perfekt. Det är som om varje finger finner sig tillrätta på stenens yta. Som om den är mjuk. Kanske varm. Viktors hud kittlar. Alla ljud försvinner.

Sedan smäller det till på Viktors smalben. En gång och en till. Tredje smällen kommer rätt i altaret intill hans huvud. Viktor ser en skymt av Calles sko. Så får han en spark till. På låret nu. Smärtan suger tillbaka lite av verkligheten. Han hör hur Calle skriker.

”Vad i helvete pysslar du med? Har varenda människa blivit idiot just inatt

/.../

Celia är ingen som går att missa. Inte ens på en spritdränkt klubb i Gävle. Beata ser henne på långt håll. Självklart gladast. Hon studsar fram genom trängseln, viftar med en stor påfågelfjäder högt över allas huvuden. Två mindre, vita fjädrar hänger från hennes örhängen.

Beata har målat leopardfläckar kring ögonen, över tinningarna och ner på kinden. Det var egentligen Celias idé, precis som stilettklackarna. Beata försökte streta emot. Gratis inträde kändes som en klen belöning för kletkliande kinder och blåsor på lilltårna. Men Celia var ihärdig. Som vanligt. Beata var helt enkelt tvungen att matcha HM-klänningen Celia fick henne att köpa på sommarrean. Annars skulle himlen trilla ner eller jorden rämna. Typ. Så det fick gå. Beata försöker trösta sig med att det inte bara är leopardfläckarna hon är ensam om. Det nysnaggade, gråblekta håret gör henne i stort sett unik i havet av välfönade, blonda jättesvall. Och bunnykostymer. Gävlebrudarna gör verkligen allt för att slippa bygga midsommarstång vid någon gisten sommarstuga.

”Älskling!” Celia kastar sig kring halsen på Beata och ger henne en puss på munnen. Den smakar jordgubb.

”Jag har hittat värsta pralinen i nedre baren. Du måste hänga på”, skriker hon för att överrösta musiken.

”Pralinen?” Beata vet hur det kommer att sluta. Celias mansmönster är årstidsbundet. Nu är det sommar och högvilt. Bara de snyggaste duger.

”Mörk, söt och mumsig.” Celia lägger huvudet på sned och plutar med underläppen. Gör rösten överdrivet sorgsen. ”Stackars lilla Beata som bara vill gå hem. Hon HATAR heelsen som klämmer och hon HATAR att gå ut och hon HATAR Slick City. Och just det, och hon HATAR män.”

Celia slutar pluta och fyrar av ett jätteleende. Det som inte ger någon en chans. Allra minst Beata. Någonstans älskar hon det hos sin bästa vän, även om det är sjukt irriterande.

Celia skrattar och sticker ner påfågelfjädern i nackknuten. Sedan grabbar hon tag i Beatas handled och drar henne, halvt hoppande, halvt dansande, med sig.

”Du har lovat mig två timmar!” skriker hon över axeln. ”Pralinen och hans polare kommer att göra dem mycket roligare. Komsi, komsi.”

Beata är för nykter. Det hjälper inte att Lana Del Rey sjunger högt om sin fitta. Att den smakar Pepsi Cola. Eller stönar att hon gillar äldre män. Precis den låten Beata och Celia brukar citera högt ur för varandra när de förfestfjompar hemma. Inte nu, när Beata har tusen armbågar i sidan. Celia drar in henne i ett, två, tre, fyra, tio olika djur. Katten framför neonbaren ger Beata en hård knuff i ryggen när hennes handväska hakar i kissens svans. Celia märker ingenting. Hon är en cirkushäst. Fjädern guppar över hennes blonda håruppsättning.

Celia gör halt först längst in i loungen bredvid dansgolvet. Det är ett hörn som byggt för att röka i. Mörkmurrigt och svagt neonbelyst. Ibland gör någon också det och inte alltid cigaretter.

I en av skinnsofforna sitter tre killar med varsin öl. Alla har svarta skinnjackor och vaxblankt hår. Beata känner sig ännu nyktrare nu. Särskilt intill Celia som sprudlar av det som måste vara tre tömda glas strawberry daquiri på bordet.

”Här är hon!” ropar Celia över drinkbordet. ”Beata Kovač. Snyggast och smartast i Gävle. Och leoparddrottning.”

Beata vinkar. Försöker skrattfokusera på Lana Del Rey och hur hon fortsätter oa om sin äldre man och frun som inte skulle bry sig ifall de flyr tillsammans, mot det stora solskenet. Det funkar hyfsat.

”Kanske inte drottning än då”, säger hon. Alldeles för tyst. Ingen av killarna verkar reagera. Så hon ler lite bredare innan hon ropar fortsättningen: ”Jag jobbar på det kungliga. Men jag behöver mer sprit.”

Hon får tre leenden tillbaka. Det är inte svårt att räkna ut vilket av dem Celia redan har tingat. Hennes värld är skönt förutsägbar. Pralinen sitter i mitten. Halvlångt hår hänger i en mörk gardin över hans ena öga. Och jo, definitivt knullhöftad. Det ser hon när han reser sig för att hälsa. Beata kan redan höra hur Celias recension kommer att låta imorgon. Tanken hjälper ytterligare mot den skavande, låga feststämningen.

Pralinen räcker fram handen.

”För lite sprit, alltså. Stackare, det måste vi hjälpa dig med. Sätt dig.”

Han visar ner Beata på platsen mellan honom och en blond kille vars bakåtslickade hår slutar i en hästsvans. Celia kurar ihop sig på Pralinens andra sida. Nu är hon mer katt än häst. Pralinens hand är redan långt upp på hennes lår. Beatas egna klibbar mot skinnet i soffan. Hon ger det en timme. Max.

/.../

Utdrag ur "Vattnet drar" av Madeleine Bäck.

*

VINN EN BOK!

Vill du ha ditt eget exemplar av Madeleine Bäcks gästrikeroman "Vattnet drar"? Den som lyckas lista fem litterära Gästrikeskildringar vinner. Mejla ditt svarsförslag till bodil.juggas@mittmedia.se, skriv "Gästriketävling" i ämnesraden. Svar brevledes skickas till Kulturred, Arbetarbladet, Box 287, 801 04 Gävle. Oss tillhanda senast 14 mars.

*

LÄS MER: Intervju med författaren Madeleine Bäck.

Krönika: Hemska Gästriklands-bygd.

Mer läsning

Annons