Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hem till Gräsö i Gävleförfattares heta historia

/
  • Catrin Ormestad från Gävle är journalist som tidigare skrivit reportageboken

Vackra Gräsö i Öregrundsgrepen är platsen för dramatiska händelser i journalisten Catrin Ormestads färgstarka debutroman.
Hon är uppväxt i Gävle och tillbringade sina sommarlov på Gräsö – precis som en av berättelsens huvudpersoner.

Annons

I bondgården på norduppländska Gräso fanns inte många böcker förutom uppslagsverket Nordisk Familjebok. Här läste man följetongerna i Hemmets Journal och kanske någon romantisk pocket ur Harlequinserien.

Författaren Catrin Ormestad föreställer sig denna gårds familjehistoria i sin debutroman ”Det nionde brevet”.

På många sätt tycker jag att hennes egen bok liknar just de där mustigt melodramatiska följetongerna. Kanske också Strindbergs berättelser från havsbandet. Eller Vilhelm Mobergs lantliga epos. Det är midsommarnatt, romer kommer till byn med sitt tivoli, bondsonen blir hett förälskad i ”zigenarkungens” dotter.

Något ödesavgörande händer, under några junidagar 1955. Först 50 år senare uppdagas släkthemligheterna.

I nutid möter vi den åldrade Walter, hans kor som alla har personliga namn, och hans vuxna dotter Juliana som återvänt till sin sommarlovsidyll för första gången på åratal. Farmor Lea har dött och ska begravas. Hon var byns skräckinjagande storbondemora, efterlämnande en doft av Helosansalva och kamfer.

Det är åter midsommar. Även den här gången dyker en främling upp. Den mystiske Orlando slår upp sitt tält på Walters mark och börjar gräva i det förflutna. Orlando tycks till yrket vara trollerikonstnär, emellanåt citeras trick ur hans gamla lärobok mellan kapitlen.

Walter kom aldrig att lämna gården där hans föddes. Dottern Juliana är resultatet av en tredje midsommar, när en frimodig hippiebrud körde in på uppfarten i sin folkvagnsbubbla med påmålat fredsmärke men vägrade stanna för att underordna sig Lea.

Så har det stilla livet på landet präglats av tidens gång. Lanthandeln slog igen men vid färjan öppnar glasskiosk och uteserveringar för anstormningen av sommarturister. Forsmarks reaktorer förändrar utsikten. Och snart är Walters mjölkkor de sista på ön. Långsamt läser han de förut oöppnade brev som hans döda mamma gömde undan.

”Det nionde brevet” berättar genom återblickar om ett stort stycke svensk historia. Med början 1935 när den föräldralösa Lea anländer till Gräsö som tjänsteflicka och möter förkrigstidens och det lilla samhällets öppna rasism. Handelsman Hedman hängde hakkorsflaggan utanför butiksdörren. När ”zigenarcirkusen” slår upp sitt läger 1955 sätter byborna upp taggtråd runt brunnarna.

Men det som varit får betydelse också för kommande generationer. Varför har Juliana som vuxen valt att bo och arbete i en indisk storstad, fjärran från Gräsös tysta natur? Hon är ensam och olyckligt kär i en gift indisk sikh! Till samma larmande plats flydde också hennes faster Elly en gång. Efter den där olycksaliga midsommaren 1955. För att aldrig någonsin återvända.

Ja, det är sannerligen ett brokigt affischcollage av äventyr och människor som syns på de suggestiva miljöbilder som Catrin Ormestad klipper ihop. Allt medan Walter ser tillbaka på sina livsval och Juliana försöker lappa ihop till en framtid. Egentligen något högst vardagligt som i belysning blir färgstarkt.

Hem till gården, hem till byn, är tråden. Catrin Ormestad återskapar för att förstå det som händer i dag, både psykologiskt och socialt. Gräsö är ett hett sommarparadis med mörka skuggor. En liten värld som speglar den stora.

Författaren är sedan länge bosatt utomlands, i Tel Aviv. Det ska sägas att förhållandet landsbygd/stad inte står så mycket i fokus, inte som vi är vana vid i den svenska debatten i dag; Walter tar utvecklingen med jämnmod, som oundviklig.

Men jag slukar hungrigt en rakt igenom fascinerande och spännande roman. Det känns faktiskt helt rätt att bli påmind om veckotidningsföljetongerna jag läste i farmors kök, i en annan liten by, i ett land som vi nog bara tror att vi känner.

Mer läsning

Annons