Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Het som en hel skogsbrand

/

Annons

2010-talet börjar med en underbar roman. Det känns som om jag läser hela boken utan att andas.

Luften är så brännhet i författaren Anne Swärds värld.

Hon berättar om en kärlek som är som en skogbrand. När allt är svart och förött finns den underjordiska glöden kvar för att kunna blossa upp igen.

Sexåriga Lo möter Lukas som redan är tonåring, en natt när elden hotar deras by och alla kämpar tillsammans mot lågorna på fälten.

Lukas arbetar hårdast och närmast hettan. Men det är också han som efteråt visar sig äga en tändare och bjuder Lo på en cigarrett.

De vuxna har gått hem efter brandens kaos. Kvar är Lo och Lukas, ensamma i mörkret, sammansvetsade av eld.

Los mamma ser Lukas som ett olämpligt för att inte säga farligt sällskap. Men genom åren förblir Lo och Lukas oskiljaktiga. Hon är naturbarnet från en varm kollektivfamilj, inflyttad till skånska slätten från Norrland. Han är den misshandlade sonen till en olycklig fabriksarbetare inflyttad från Polen.

De skapar sitt eget hemliga rum i en övergiven stuga – pärlfiskarens hus.

Jag får för mig att jag måste förklara att ingenting händer av det som föräldrar skulle befara.

Vad Los och Lukas förhållande symboliserar verkar varken vara kroppar, passion eller själarnas gemenskap, utan ren eld. Kärleken som grundämne, ett av de fyra elementen.

Romantiteln ”Till sista andetaget” syftar på Godards berömda 60-talsfilm och där hela spänningen finns i mötet mellan två människor – som mest bara pratar, men även sviker.

Lo är bokens berättarjag som söker sig tillbaka genom barndomen och ungdomen. Hon förekommer redan som ofödd, en mogen aprikos i moderns välvda solvarma mage.

Här ryms också berättelsen om mamma Katarina och de många vuxna i jättekåken på landet. Fastrar, farbröder, mostrar och morbröder. Och i motsats till storfamiljen – Lukas pappas oändliga ensamhet.

Akta dig för allt, akta dig för kärleken, varnar Katarina för hon vet av bitter erfarenhet.

Den vuxna Lo är en kvinna med resväskan som hem. Hon lämnar Lukas, ständigt utmanande den efterhängsna tanken på honom med värre faror: ”Alltid när jag åker tåg kommer han till mig. Stiger upp som gas i minnet.”

Ofta brukar man likna romaner vid fina vävar. Men ”Till sista andetaget” blir aldrig någon gobeläng trots sitt breda perspektiv.

Den är solfrossa. Den är en feber som klistrar ihop tider och stämningar till en enda skälvande massa.

Anne Swärds språk myllrar av bilder utan att förlora sin stickiga exakthet.

Hon besvärar inte sina romangestalter med färdiga psykologiska mallar; frågan var Los färd slutar har inget svar.

Swärd har skrivit två böcker tidigare, ”Polarsommar” som blev Augustnominerad och ”Kvicksand”. Jag är glad att jag har dom kvar att läsa.

Men på något sätt, kanske för att denna nya är en utvecklings- och uppväxtskildring, önskar man sig att få tänka på ”Till sista andetaget” som den där stora, livsviktiga debutromanen.

Annons