Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hetast på sommarens filmfestivaler

/
  • Intressant. Filmtidningen Variety listar Lisa Aschan som en av de tio mest intressanta unga filmregissörerna i dag.
  • Hästvärld. Mathilda Paradeiser och Linda Molin spelar huvudrollerna i ”Apflickorna”. De fick tre månader på sig att lära sig voltigekonster som brukar kräva ett och ett halvt års träning.

– Syns mina fötter? undrar Lisa Aschan under fotograferingen. Hon är noga med bilden, även av sig själv.

Annons

Från platta lädersandaler skiftar hon till läderboots med klack och pondus. De ligger i väskan. Alldeles nyligen bar hon dem under en förmodligen lite mer påkostad fotosession för tidningen Filter.

– Vi gjorde den i ökenmiljö, det blev bra, säger hon nu till fotografen framför sig.

Kanske ett svar på att han nyss försökte tränga upp henne mot en smutsig murgröna i den tätt befolkade Götgatsbacken? Det är i alla fall så det känns.

Hon vägrade. Däremot satte hon sig på ett räcke trots flera meters stup nedanför.

I februari, blott 48 timmar efter att den var färdig, hade hennes ”Apflickorna” uppmärksammad premiär på Göteborgs filmfestival där den också fick det mest prestigefyllda priset. Sedan dess har den fått åtskilliga, ett personligen utdelat av Robert de Niro. Före den svenska biografpremiären den 2 september ska ”Apflickorna”, eller ”She monkeys”, visas på festivaler i München, Tjeckien, Paris, Los Angeles, St Petersburg, Nya Zeeland, Serbien och Australien.

– Nu har jag rest med filmen till ganska många olika platser, och publikens reaktioner liknar varandra, men har olika intensitet, kanske beroende på i vilken grad vi rör vid olika länders tabun. Samtidigt verkar alla ha sin egen tolkning av ”Apflickorna” och det är precis så jag vill att det ska vara.

”Apflickorna” handlar om Emma och Cassandra som träffas när Emma börjar träna voltige, en ridsport där ryttaren gör akrobatik på en galopperande häst. Filmen är inte alls den renodlade ridhus- eller tonårsskildring som jag först trodde, i stället handlar den om berusande kontroll och om en maktkamp som skulle kunna utspelas även på andra platser. Kanske till och med i bankvärlden?

– Ja, kanske det, säger Lisa Aschan.

Stallet var heller inte den den viktigaste utgångspunkten när hon skrev manus tillsammans med Josefine Adolfsson.

– Vi ville undersöka hur sex är makt och makt är sex, och alla de rollspel och maktspel som det innebär. För mig är det något djupt mänskligt och inte något som är knutet till en speciell ålder eller miljö, jag tror det är en del av alla möten mellan människor.

Under sina år på Den Danske Filmskole i Köpenhamn träffade Lisa Aschan filmfotografen Linda Wassberg. Tillsammans började de utveckla en arbetsmetod där de inför varje film formulerar ett visuellt regelverk, beroende av tematik. Inför ”Apflickorna” sökte de en westerninspirerad estetik som berättar mer i bilder och handlingar än i ord.

– Jag ville ett filmen skulle vara som ”en anorektisk greyhound”, ta bort allt överflödigt kött och bara ha det viktigaste kvar. Vi hade en lärare på filmskolan som brukade stå och skrika ”vidare, vi ska vidare” om filmen vi gjort gick för långsamt, och det har satt sig i mitt huvud.

Filmskolan i Köpenhamn började hon vid redan som 22-åring. Lisa Aschan trivdes på en skola som ”tillåter sig att ha en ganska fyrkantig syn på filmskapandet”.

– Det är lite som att ha skoluniform – varenda elev gör små saker för att urskilja sig, och samma sak tror jag det är om man måste arbeta inom strikta ramar, man hittar sitt personliga uttryck lättare då.

– Jag har aldrig uppskattat absolut frihet, då blir jag paralyserad. Jag föredrar att bli bunden vid händer och fötter och ändå försöka genomföra min idé.

Tillfrågad om sina filmfavoriter berättar hon i stället om vad hon läste och tittade på inför ”Apflickorna”: George Batailles svarta erotik i ”Ögats historia”, Shirley Temple-filmer och Sergio Leones ”Once upon a time in the west”.

– En western handlar om ”what it means to be a man”. Det är luddigt men samtidigt specifikt. Jag ska inte säga att det är det som ”Apflickorna” handlar om, men jag tycker det är intressant.

”I kontrollerad skritt, med hårda tyglar och (till) det mjuka trampet av hästhovar målar Lisa Aschan fram en närmast darwinistisk bild av överlevnad och anpassning och (av) hur makten ideligen byter ägare.” Så skrev Svenska Filmakademien i sin motivering till Kurt Linder-stipendiet.

I efterhand funderar jag över själva westerntemat och om obehaget blir starkare när två skenbart mjuka tonårstjejer duellerar på liv och död i stället för två läderhudade matchomän?

Under intervjun talar Lisa Aschan i mer allmänna termer.

– Jag vill inte förklara, det känns ointressant. Vi hoppades kunna skapa den här känslan av obehag och absurd komik, men det är inte förrän du möter din publik som du märker om du lyckats. n

Mer läsning

Annons