Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hetast på Teaterbiennalen

/

När man bläddrar igenom Teaterbiennalens program, hoppar några kända namn fram: Staffan Westerberg, Suzanne Osten, Marie Göranzon med flera. Men det som lyser klarast av framtidens energikällor, inte forna bragder, är dramatikern Christina Ouzounidis.

Annons

Om teaterkritiker var lika ängsliga som sina kolleger inom popmusikens skrå, hade Christina Ouzounidis varit det givna namnet att, likt en Andres Lokko, briljera med. Åtminstone för några år sedan, ty sedan dess har hon gått från att vara spännande i periferin till att nästan bli sönderkramad av teateretablissemanget. ”Hetast inom svensk teater”, har hon kallats, en hype som kan vara lika avskräckande som välkommen. Men Christina Ouzounidis låter sig inte skrämmas och drabbas av svindel på det torn där hon har placerats.

– Jag förhåller mig inte på det sättet till kritik. Jag tycker om att läsa kritik för att kritiken är en sorts responder på vad som går fram, vad det väcker och så vidare. Men jag känner inte press av den, jag känner press av mig själv när jag skriver, inte av kritiken.

Under två biennaler i rad har hennes dramatik representerats, i Borås för två år sedan med ”Heterofil” och nu i Gävle med ”Lagarna”, en pjäs om vad som har kallats ”den allra äldsta kärnfamiljen inom dramatiken, 2468 år gammal” av kritikern Lars Ring i Svenska Dagbladet: Klytiamnestra, Agamemnon och Ifigenina. Mamma, pappa, barn. Den urdysfunktionella familjen.

Vad handlar ”Lagarna” om, med dina egna ord?

– Jag skulle vilja svara att ”Lagarna” handlar om lagar. Men jag antar att det är ett dåligt svar. Den utgår från myten om Ifigenia som blev offrad av sin far för vind i seglen och handlar om en kärnfamilj, om hur de på olika sätt försöker befria sig från de identiteter de tvingats in i genom varandra, om föräldrars skuld och om ett barns vilja att bryta sig ur något hon förväntas vara en del av.

För att vara cuting edge inom den svenska teatern, utmanare av konventioner och förnyare av det sceniska berättandet, är Christina Ouzounidis märkligt konservativ i ämnesvalet. Det är inte bara ”Lagarna” som återigen plågar den stackars grekiska familjen i rampljuset; hon återkommer ständigt till denna urcell av den västerländska dramatiken, exempelvis i monologen ”Vit, rik, fri” med Ann Petrén. Men så märkligt är det inte. Ouzounidis är ett grekiskt namn, ärvt från fadern med grekisk härkomst.

– Jag är uppvuxen med grekiska myter och gudasagor, egentligen också med de bibliska berättelserna. Kanske att de ligger nära till hands, att de känns bekanta och är lätta för mig att associera till. De är också en stor del av en struktur jag alltid stångas mot.

Om det är någonting som Christina Ouzounidis inte är så är det tvärsäker. Hon är inte en förkunnare av sanningar, färdiginslagna i glittrande replikpaket. När hon berättar om sitt skrivande tänker jag på en målning av konstnären Erik Rask, där en byggnad visas ur alla vinklar samtidigt, och ett liknande perspektiv finns i hur Christina Ouzounidis håller upp en fråga och attackerar den från skilda håll.

Hon är inte en andäktig älskare av ”teatern” (tänk ordet sagt med Börje Ahlstedts stämma, tårfylld med vördnad) utan ser utmaningen i den normfyllda formen. Hennes ämne, ”våldet i språket på olika sätt”, lämpar sig väl för scenen, i diskrepansen mellan det sagda och meningen bakom det. Upprepningar kännetecknar hennes pjäser, lökskal av repliker som skalas bort en efter en. Också motsägelser är typiska för henne.

Vilken roll har motsägelser i din dramatik?

– Motsägelser är kanske det enda jag på riktigt tycker att det är en plikt att använda mig av. Ska jag i en text driva en tes känns det viktigt att också driva en motsatt tes. Motsatser som är begripliga, logiskt underbyggda och på så sätt lyckas få över den som lyssnar på sin sida är viktiga eftersom jag tror att det är ett sätt att utveckla sin förmåga till förståelse, ett slags motsats till fördömande och moraliserande.

När jag skriver ”spännande i periferin” är det Skåne som åsyftas, hem för Teatr Weimar, där Christina Ouzounidis är en av grundarna tillsammans med Jörgen Dahlqvist och Fredrik Haller. En experimentens tomteverkstad, där hon har kunnat slipa fram sin röst, ostörd av besserwissrar som vill stöpa talang i den egna smakens form.

Vad har Teatr Weimar betytt för din konstnärliga utveckling?

– Teatr Weimar är en extremt viktig plattform för mig. Det har varit viktigt för oss att var och en ansvarar för sitt eget konstnärliga projekt, utan att någon annan måste godkänna det, och att vi hela tiden stöttar varandra att driva våra idéer så långt som möjligt utan att någons personliga smak eller estetik utgör censur och utan att vara rädda för att inte bli förstådda. Vi har givit varandra stort mod på så vis.

Att bli hetast inom svensk teater verkar vara lite som att bli vald till ordförande i Socialdemokraterna – stängt för den som alltför ivrigt viftar på svansen. Christina Ouzounidis har pysslat med sitt, experimenterat där nere i södern och nött fram sina egna stigar, som råkade leda fram till hjärtat av den svenska scenkonsten på 2000-talet. Och det hjärtat bultar, för några dagar denna vecka, här i Gävle.n

* Självklart ”Lagarna”, som har skrivits av Christina Ouzounidis som

vi har intervjuat här ovan. Spelas på Gävle teater klockan 19.

* För er som missade ”Kom ta min hand” när den spelades förra vintern har det funnits några nya chanser, bland annat när Folkteaterns dansanta Shakespeare-tolkning visades i SVT. Men det här lär vara sista chansen. Spelas i Lilla gasklockan klockan 14 i dag.

*”Katitzi”. Se Gävlekändisen Cecilia Milocco som den romska flickan från Katarina Taikons böcker i Folkteatern Göteborgs uppsättning. Stora gasklockan klockan 13 och 20.

Mer läsning

Annons