Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hett möte med hetaste Gävleförfattaren

/
  • Författaren Catrin Ormestad besöker numera gärna sin gamla hemstad Gävle där hon också gjort research på Stadsbiblioteket för romanen

Annons

Catrin Ormestads humör strålar i kapp med solen som värmer Gävle Stadsbiblioteks uteservering, en av de första heta junidagarna.

Vi träffas där, en passande plats för att tala om litteraturen och livet. Näraliggande saker.

Hon har nyligen kommit ut med sin debutroman ”Det nionde brevet”.

Och jag misstänker starkt att hennes romankaraktär Juliana har vissa likheter med verklighetens Catrin.

– Javisst, erkänner hon. Även om jag inte alls gjort samma saker som Juliana.

Författaren Catrin Ormestad är uppväxt i radhus i Strömsbro. Hon minns gymnasietiden på Vasa som en enda lång väntan på att få ge sig i väg, ut i världen.

I dag bor hon i Tel Aviv men befinner sig för tillfället i hemtrakterna, i familjens sommarhus vid nordupplandskusten. På Gräsö. Hennes egen barndomsmiljö som händelsevis också är miljön där handlingen i romanen utspelar sig, platsen som bokens unga kvinna Juliana flyr från.

Precis som verklighetens Catrin flydde Gävle.

– Det kändes skrämmande att stanna. Jag var så rädd att fastna. För mig var det jätteviktigt att ta språnget.

– Min pappa sa en gång när jag var liten att "det är ofta omständigheter som bestämmer var man hamnar". Jag frös till, så hemskt, var det så att man inte har makten över sitt liv? Jag bestämde mig för att inte släppa kontrollen över mitt!

– Men jag är nog mer ödmjuk nu, 30 år senare. Jag inser att det är tillfälligheter och slumpartade möten som styr och att det också kan vara något positivt.

– Jag skulle till och med kunna trivas i Gävle, tillstår hon och tittar ut över en stad som hon tycker känns både mer kosmopolitisk och livligare än förr.

Catrin Ormestad verkar befriande bekymmerslös. Om det nu är vädret eller ledigheten eller de goda recensionerna och de knutna förlagskontakterna. Som ger henne möjlighet att fortsätta skriva skönlitterärt. Äntligen.

– Det är det jag alltid har velat göra.

Men hon blev journalist.

– Journalistiken förde mig ut i världen och livet. Jag hade funderat ut vad som var viktigt för mig, vad jag inte tänkte kompromissa om. Jag visste att vad som än händer ska jag åtminstone skriva.

Det finns en första version av ”Det nionde brevet” avslöjar Catrin Ormestad. Författad när hon var 20 år.

– Den blev refuserad. Jag är inte förvånad. Den var inte mogen. Jag tror jag kände redan då att jag behövde leva mer.

– Jag låg i mina föräldrars soffa och läste om det jag hade skrivit då men återanvände ingenting förutom själva grundberättelsen.

– Romanen har också fått ett lyckligare slut. Man är grymmare när man är yngre. Som äldre får man större förståelse för människors svagheter och tillkortakommanden. Tänk på alla som satsar på sina drömmar och misslyckas.

Catrin Ormestad har inte i alla lägen varit säker på att hon själv satsat rätt.

– Jag har haft ett fritt och intressant liv. Men jag har inga pengar, ingen karriär, ingen villa, inget som är mitt. Jag har inte levt upp till normen, det märks i Facebookflödet. Jag skulle ha kunnat stanna i Gävle, jobbat på någon av tidningarna och kanske blivit lyckligare.

Men man ångrar inte sina val, slår hon fast.

– När boken blev antagen visste jag att jag hade valt rätt.

I vilken mån skapas vårt öde av oförutsedda händelser? Hur mycket av livet är resultatet av egna beslut? Det är sådana frågor som intresserar författaren Catrin Ormestad. Och då inte minst kärlekens kraft.

För hennes egen del bestämde kärleken att hon skulle komma att bosätta sig i Israel som frilansande utrikeskorrespondent. På uppdrag i Gaza mötte hon den kontroversiella, regimkritiska skribenten Gideon Levy. "Han var min idol". De blev ett par – som under perioder tvingats ha livvaktsskydd.

Också för romanpersonerna i ”Det nionde brevet” är plötsliga kärleksmöten livsavgörande.

Så vad är det för fel med att skriva kärleksromaner? Catrin Ormestad vet precis vad hon vill. Och hon tänker inte skämmas för det.

Enligt förlagets presentation är ”Det nionde brevet” en berättelse om en landsbygd i förändring. Men skildringen av hur turisterna tar över jordbrukslandskapet är egentligen bara bakgrunden. I centrum står ett antal livsöden vars riktning på olika sätt kommer att styras av slumpen. Passionen.

Hetta präglar ”Det nionde brevet” i alla bemärkelser. Uppflammande förälskelse. Soliga midsommaraftnar. Ett sågverk som sätts i brand.

– Jag har otroligt respekt för kärleken, det psykologiska, nästan psykotiska tillstånd som man går in i när man är kär. Men jag tror att många är lite rädda för att skriva om den, rädda för att det ska ses som tantsnusk.

”Jane Eyre” ses förstås inte som tantsnusk utan som en klassiker. Det är också bland de anglosaxiska berättarna som Catrin Ormestad hittar sina förebilder. Hon nämner Cormac McCarthy som en favorit, påpekar att ”Hemingway skrev ganska fint om kärlek” och vi enas om att Kazuo Ishiguros senast översatta roman ”Begravd jätte” är ett perfekt exempel på lyckad förening av romantik och hög litterär nivå.

Modern svensk litteratur känner Ormestad sig mindre hemma med. Hon förvånas över hur det litterära rummet har förvandlats; med "en gräsbrand av deckare som har gjort läsarna beroende av spänning".

– Men jag är en stor beundrare av Anna Jörgensdotter. Vi läste faktiskt Skapande svenska i Uppsala samtidigt i mitten på 90-talet.

Catrin Ormestad har redan börjat skriva på sin nästa bok.

Vad handlar den om?

– Kärlek! Förstås! Miljön är fortfarande Gräsö men andra människor. ”Det nionde brevet” tog mig tre år att skriva – eller ja, egentligen 20 år. Sen var det som att dra proppen ur badkaret. Den är fortfarande ur. Jag bara skriver och skriver.

– På något vis vill jag tillbaka till Sverige även om jag inte vet hur jag ska försörja mig. Men om jag ska skriva på svenska kan jag inte hålla på att resa fram och tillbaka.

Passion eller pension, är det frågan?

– Den som vill bli författare kan inte räkna med ekonomisk trygghet. Jag är beredd att ge upp materiell bekvämlighet.

Till slut diskuterar vi en obekväm sak. Catrin Ormestad anklagades förra året för att som journalist vara okritisk och tendentiös. Detta sedan hon hade gjort en intervju med sin egen sambo Gideon Levy – i samband med att han tilldelats det svenska Palmepriset.

Catrin Ormestad rycker lite på axlarna.

– Jag skrev tydligt i artikeln att vi levde tillsammans.

Texten var avsedd för Svenska Dagbladets kulturdel men hamnade i fel sammanhang på nyhetsplats, menar hon.

– Hade den inte handlat om just Palestina-konflikten hade det aldrig blivit lika stor affär. Jag som korrespondent är nog svårsmält för en del Israelvänner. Ingen tycks minnas alla artiklar jag gjort där de israeliska bosättarna fått komma till tals.

Så Catrin Ormestad tar kritiken med jämnmod.

Det tycks vara bara en sak som gör henne orolig:

– Folk borde ta sina liv på mer på allvar. De borde vara mer oroliga för hur deras öde formas.

Man ska följa sina drömmar och fånga dagen, deklarerar hon.

Jag har faktiskt aldrig träffat en person som säger ”carpe diem” så ofta och med sådan emfas som Catrin Ormestad.

Konstigt nog låter uttrycket för en gångs skull varken avskyvärt klyschigt eller utslitet. Hon menar det uppriktigt. Hon lever det. Och hon vill undersöka konsekvenserna av vår attityd till livet genom sitt författande.

”Carpe diem”. Jag överraskar mig själv med att nicka och känner hur vardagsstressen för en stund låter sig motas bort under solen. Vi fångar sommardagen, i sommarstaden Gävle.

*

LÄS OCKSÅ: "Spännande som en veckotidningsföljetong" – recension av "Det nionde brevet".

Mer läsning

Annons